Sagofyllda och livsbejakande skärgårdsvisor

Folkligt. Marika Kivinen, Victoria Lindqvist och Linda Sundström bjöd på en avspänd och trevlig musikstund i Villa Christine.Bild: Sara Selenius

I fredags gav Trio Systrafolk en konsert med finlandssvenska melodier från Åbolands skärgård i Villa Christine i Tenala. Trion består av Victoria Lindqvist, Marika Kivinen och Linda Sundberg.

Vem: Trio Systrafolk. Var: Villa Christine i Tenala. När: 24.8.18 kl. 19.

Publiken samlas i vardagsrummet, i bakgrunden hörs svängig musik och publiken äter en bit mat. Trio Systrafolk promenerar in, trallande på en brudmarsch från Hitis. Nyanserna i rösterna är mjuka och dynamiska. Renheten svajar aningen, men får bättre fotfäste redan under följande sång som är en vaggvisa: Ett två tre fyra, låt oss lustiga vara.

Mellan visorna berättar Systrafolk gärna anekdoter om sångernas innehåll och ursprung. Visorna beskriver karga skärgårdslandskap och livet man levde där, men sångerna är även kreativa berättelser med inspiration från sagornas värld. Trion lyfter fram Svea Jansson från Nötö i Nagu som är en av de mest kända finlandssvenska traditionsbärarna och som har nedtecknat många av de visor vi hör denna kväll. Bromsen segla på Ålands hav är en fantasifull och fröjdig historia med återkommande nonsensord medan Mitt hus är under en bro en mer filosofisk visa om en jungfru. Trion är själsligt närvarande under hela konserten och lever sig in i berättelserna både med svängiga rörelser och uttrycksfulla miner. De interagerar glatt med publiken och i ett skede bjuder de upp till spontan dans till Tenalabon och traditionsbäraren Agda Nybergs trall som trion klämmer i med.

Gamla inspelningar är kärnan

Mellansnacket går på svenska och engelska och publiken följer intresserat med. Sångspråket är en klar och rätt neutral svenska som fungerar bra. I en rolig visa upptecknad av Alma Söderholm sjunger de på Pargas-dialekt och visst kryddar det innehållet. Sången har sin grund i melodin och den byggs ofta upp med kvinter och bordunstämmor, men trion använder sig även av modernare intervallkluster som ger nytt lyft åt den traditionella folksången.

En del av visorna är genomarrangerade vad gäller stämsången, men trion berättar att de också använt sig av improvisation. Känslan för sångens kärna kommer från de ursprungliga inspelningar som trion lyssnat på, men de har också försökt hitta egna perspektiv på historierna. Det som verkligen gör att berättelserna kommer fram är det ytterst finurliga ackompanjemanget med till exempel klangskålar och rytmiska klapp- och stampmönster som kompas både på kroppen och på stolar. I visan om den mytiska Havsfrun, som har rötter i både Hitis, Kyrkslätt och Sjundeå, blåser Kivinen i en tom glasflaska och skapar en ihåligt brummande ton medan de andra sjunger "det blåser kallt, kallt väder ifrån sjön". Publiken får också delta i en fråga-svar-visa från Piparby i Nagu och det är roligt att höra att många stämmer in!

Avspänt viktig musik

Visor som dessa har inte sjungits enbart på ett ställe i skärgården, utan har gått vidare från person till person. Detta gör att många av visorna kan ha variationer i såväl melodin som i orden. Nötös Svea Janssons Där växte upp en lilja uti dalen har också rötter i Österbotten och har gjorts om i körversion av bland annat den finlandssvenska tonsättaren Martin Wegelius.

Trio Systrafolk väljer att avsluta med en mer okänd visa från Houtskär, Jag har en koja. Rösterna är klara och texten tydlig. Under hela kvällen väljer de tonarter från huvudet och testar vad som passar in i stämningen. Det känns enkelt och avspänt. De avfyrar många leenden och de är uppfriskande teatraliska och levande och det känns som om vi i publiken får vara med och dela deras sångarglädje och samvaro samtidigt som vi får ta del av ett stycke traditionell och viktig musikhistoria. Trevligt!

Sara Selenius