Sadistiskt svår smygaction i 1500-talets Japan

Mytologiska bossar. Utöver de standardsoldater som utgör merparten av fiendefloran finns också mer mytologiska varelser, ofta i formen av supersvåra bossar. Bild:

Sekiro är skoningslöst, bestraffande och frustrerande på en nivå som riskerar farande handkontroller och misshandlade möbler, skriver Alexander Ekelund.

Sekiro: Shadows Die Twice. Format: Playstation 4, Xbox One, PC. Åldersgräns: 18. Betyg:

Jag har alltid varit en förespråkare av utmaning i spel och motsatt mig utvecklingen när denna aspekt av spelmediet – som för mig alltid varit en grundpelare – förefallit hotad.

Men det finns gränser även för mig, och vissa av de allra mest skoningslösa och tålamodsprövande exemplen i den våg av galet svåra spel som forsat fram sedan Demon Souls (2009), har ibland tangerat gränsen för vad som ens är kul.

From Software, studion som banade väg för denna våg och gjort det till sin paradgren att driva folk till bristningsgränsen, ger den nu ytterligare näring med Sekiro: Shadows Die Twice.

Att Sekiro faktiskt är något mer förlåtande än Dark Souls och Bloodborne säger inte så mycket – det är närmast sadistiskt svårt ändå. Däremot bryter det av mot studions tidigare verk på andra uppfriskande sätt. De europeiska medeltidsinfluenserna har gett plats för 1500-talets Japan med tidstypisk byggnadskonst, bambuskogar, samurajer, mytologiska väsen och vackra bergslandskap insvepta bland molnen.

Och i rollen som smidig, slug och behärskad ninja serveras ett annat förhållningssätt till strider – som lika ofta kan hanteras med obemärkta smygmanövrar som blodiga svärdkonster.

Sekiro är så där From Software-typiskt skoningslöst, bestraffande och frustrerande på en nivå som riskerar farande handkontroller och misshandlade möbler. Men för den som står på sig, lyckas tygla sitt tålamod och blir ett med spelets villkor, kan tillfredsställelsen också bli något alldeles extra.

Alexander Ekelund