Riskera inte Tulluddens unika naturvärde

Jag hoppas verkligen att stadens politiker och tjänstemän tänker efter grundligt innan tunga skogsmaskiner släpps in på den smala och sköra naturremsa som man lyckats bevara.

Tulludden har genom tiderna haft en speciell betydelse för Hangö och dess invånare. Finlands sydligaste udde har genom sitt naturliga läge vid det öppna havet i kombination med skyddade farleder varit av central betydelse för både handel och sjöfart, vilka bildat en hörnsten i stadens utveckling. Samtidigt är naturen med sandåsen, som leder ut till Finlands sydligaste spets där Skärgårdshavet och Finska viken möts, unik.

Den säregna naturen har varit och är av stor betydelse för generationer av Hangöbor, turister och naturvänner, som dagligen rör sig i detta smala stråk ut i yttersta havsbandet. Tulludden har som den yttersta delen av Hangö udd även en speciell krigshistoria. Detta på grund av sitt läge vilket har gjort att Hangö udd genom tiderna varit av eftertraktad militärstrategisk betydelse, vilket satt sina spår i den unika miljön.

I samband med frihamnens grundande och expansion under 1960-talet stängdes stora delar av Tulludden av för allmänheten för att ge utrymme för ökad bilimport och transportbehov, vilket starkt hängde samman med utvecklingen av stadens näringsliv. Den södra delen av udden med ett smalt skogsparti förblev orört, vilket har gjort att Tullstranden ut mot havet sett behållit en nästintill naturlig silhuett. I mitten av 1980-talet var stora delar av den smala biten av orörd natur på uddens södra sida konkret hotad av ytterligare exploatering för att ge utrymme för frihamnens och bilimportens expansion. Som en reaktion på detta samlades en liten grupp Hangöbor, också jag, för att i flera år aktivt jobba för att bevara och friställa uddens södra del. Hangöbornas stöd för initiativet blev betydande med över 3 500 namn insamlade i en tid då sociala medier ännu inte existerade. Detta kom att få en politisk inverkan, vilket resulterade i att stora delar av den södra sidan räddades från ytterligare exploatering och området kunde öppnas för allmänheten.

Arbetet var komplext med beaktande av frihamnens och näringslivets behov, och kontroversiellt nog, en rädsla för att känsliga insekter och fauna skulle skadas då området skulle öppnas för rekreation. Detta löstes genom en kompromiss, där några mindre delar av området som öppnades för allmänheten inhägnades av låga staket som en del i att säkerställa bevarande av den känsliga miljön. De som under en längre tid har rört sig i området har kunnat följa med hur de vindpinade sanddynerna rör sig från år till år. Konkret syntes detta tydligt genom att naturen rätt fort tog hand om de inhägnader som då skulle säkerställa bevarandet av den känsliga miljön och mångfalden. Efter några år fanns det bara rester kvar av detta i form av lösa delar inplastad stålvajer och vinda trästolpar som stack upp här och var från sanddynerna i skogen. Delar av detta skräp finns fortfarande kvar där ute, lyckligtvis nog till stora delar omhändertaget av naturen och numera till största del täckt av sand.

Jag hoppas verkligen att stadens politiker och tjänstemän tänker efter grundligt innan tunga skogsmaskiner släpps in på den smala och sköra naturremsa som man lyckats bevara och som mot havet skiljer udden med dess naturliga silhuett från glänsande bilplåt och industrihallar. Det är frågan om bevarandet av ett tunt område med vindpinade tallar och sanddyner där samma insekter och fauna finns i dag liksom för snart 40 år sedan då området, återhämtat från krigets skövlingar, öppnades för allmänheten. Gör inte misstaget att riskera detta unika naturvärde för generationer framöver.

Sune Lundin Hangö

Mer läsning