Raseborg i raffig framtidsskrud

Attityd. #Project2117 utmärks av färgstarka ungdomar, vänskap och missunnsamhet.Bild: VNUR

Med unga skådespelartalanger, en futuristisk garderob och en klok användning av scenmiljön fångar #Project2117 publiken på Karis teaterscen.

Pjäs: #Project2117. Regi: Jenny Eliasson.Regiassistent: Eira Aalto. Scenografi: Petri "Peta" Horttana. Producent: Fredrika Åkerö. Administratör: Paula Lönnroth. Arrangör: Västnyländska Ungdomsringen. På scenen: Ida Flemmich, Linus Mäkelä, Eira Aalto, Charlotte Nylund, Elsa Colérus, Wilma Häkkinen, Rose-Marie Malm.

Karisbördiga Jenny Eliasson står för regi då Västnyländsk Ungdomsring VNUR sätter upp en futuristisk samhällsreflektion på Tryckeriteatern i Karis. Ungdomsringen väljer att fira sitt 100-årsjubileum med lokala stycket #Project2117. Pjäsen förflyttar publiken ett sekel framåt där nyaste smarttelefonen redan fallit i glömska och en Teslas motorljud känns lika efterlängtat som det spinnande ljudet som i dag härrörs från bensinbilar.

Huvudrollerna spelas av sex stycken 2110-tals ungdomar. De ska i en skoluppgift bekanta sig med livet förr. Därför beger de sig till Randas (Charlotte Nylund) Mommeli som bor i det snuskrika området Pojo. Mommeli Line (Rose-Marie Malm) har nämligen ett hus som inte har förändrats sedan år 2017. Där lämnas ungdomarna snabbt ensamma då Line beger sig på äventyr. Hur ska ungdomarna som varken vet vad ett eluttag är eller hur man hackar lök överleva i ett hus utan framtidens bekvämligheter?

Skapat av unga

Teaterns manus bygger på uppsatser som studerande vid Karis-Billnäs gymnasium har knåpat ihop. Det är ändå regissör Eliasson som skrivit den slutliga versionen.

Handlingen speglar olikt de allra flesta framtidsfilmer ingen dystopi där robotar tagit över jorden eller i likhet med Pixar-filmen Wall-E där jorden förvandlats till ett sopberg. I stället är Östersjön ren och till vegetarianernas lycka framställs kött artificiellt. Människans missunnsamhet och toalettpapper är något som däremot har fått bestå tidshoppet till trots.

Mäktigt skådespelararbete

På scenen finner vi främst unga förmågor som alla, trots sin ringa ålder på 15 till 22 år, är vana att stå på de västnyländska teaterscenerna. Erfarna Ida Flemmich levererar speciellt mycket attityd i både röst och minspel. En annan imponerande faktor är sångarrösterna Elsa Colérus och Charlotte Nylund som gediget lyfter musiknumren genom att träffa de rätta noterna. Speciellt starka är de då den undertryckta konflikten bubblar upp till ytan.

Musiken är bekant från topplistorna, men sångtexterna är omskrivna att passa den pågående scenen. Årets mest sedda Youtube-klipp, låten Despacito finns självklart med för att leverera äkta 2017-känsla.

Fiffig scenografi

Petri Horttanas scenografi ger det lilla extra till föreställningen. Mommelis hus består av ett pittoreskt kök och ett vardagsrum som för tankarna till en bullamormors. En gnutta fantasi hjälper till i klassrummet där datorskärmarna transparent svävar i luften. Konstruktionen av scenografin gör det enkelt för skådespelarna att variera från den ena miljön till den andra. Både scenen och teatersalongen används med eftertänksamhet för att stärka publikkontakten.

Scenkläderna flörtar väl med handlingens framtidsvision genom sprakande färger och flygande tyger. Även ljudteamet, Karis ljudåtergivningsförening, skapar rätt stämning med vältajmade ljudeffekter och musik som för tankarna till rymdfilmer.

Abrupt slut

Även om publiken dras att troget följa med teaterföreställningen så tar det tid för den dramatiska kurvan att börja peka uppåt. När handlingen väl kör i gång på allvar imponerar skådespelarna, men tiden rinner ut snabbare än vad som önskas. En och en halv timme känns avhugget. Slutet kommer inte oväntat men ändå abrupt och publiken lämnas hungrande efter mer.

#Project2117 är ändå ett fint stycke teater och musikal. Den har humor, ungdom, en gnutta allvar och en stor portion lokalkännedom. Som sig bör då man firar VNUR 100 år.