Publikens historier blev lyckad jubileumssatsning

BILDTEXTFÖRSLAG (bild 2): Barnen (fr.v. Patrick Henriksen, Cecilia Paul, Mitja Sirén och Dennis Nylund gömmer sig i lekstugan framför huset).Bild: Cata Portin

Svenska Teaterns val att fira sina 150 och Finlands 100 år med en kavalkad som baserar sig på publikens egna texter under samlingsnamnet Landet, är ett synnerligen lyckat drag.

Landet av Christoffer Mellgren. Regi: Maria Lundström. Koreografi: Carl Knif. Musik: Robert Kock. Scenografi: Erik Salvesen. Kostymdesign: Tiina Kaukanen. Hår och mask: Pirjo Ristola. Ljusdesign: Tom Kumlin. Ljuddesign: Hanna Mikander. Specialeffekter: Jonas Runeberg. Musiker: Jori Hulkkinen, Kari Hulkkinen, Mamba Assefa. På scen: Max Forsman, Patrick Henriksen, Anna Hultin, Simon Häger, Stella Laine, Dennis Nylund, Cecilia Paul, Mitja Sirén, Hellen Willberg, Niklas Åkerfelt. Urpremiär på Svenska Teaterns stora scen 22.9.

Ett fyrtiotal finländare från hela landet deltog i insamlingen som arrangerades av teatern tillsammans med Svenska litteratursällskapet år 2015. Christoffer Mellgren skrev ihop en pjäs av materialet, utan att direkt kopiera någon av historierna, som också omfattar framtidsdrömmar. Alla karaktärerna är fiktiva, men säkert igenkännbara för respondenterna. I Ekenäsbördiga Maria Lundströms skickliga regi har Landet formats till ett snyggt och synnerligen underhållande drömspel, som blivit en sällsynt lyckad helhet.

Med tanke på att många av historierna tar upp ämnen som sjukdom, död och olyckor, är det konstigt att föreställningen ändå känns lättsam och lockar till många skratt, men det gör den. Den röda tråden är det hus som stått i centrum för en familjs liv i generationer, alltifrån när det byggdes av farfar till Arvid som växte upp där och alltid återvände dit, till Arvids barn som kom för att montera ner Arvids miniatyrmodell av huset, när det till slut blev dags för honom att motvilligt flytta bort för gott.

Brett persongalleri

Föreställningen börjar och slutar med en teaterrepetition med Anna Hultin som regissör, som ger en inblick i arbetet bakom scenen. Max Forsman gestaltar den rysktalande husbyggaren som började bygga huset och Mitja Sirén den roliga grannen som försöker få kontakt språkförbistringen till trots. Särskilt som gammal farfar imponerar Forsman med ett perfekt kroppsspråk med parkinson-darrningar och allt. Emellanåt ser man Arvid när han också blivit gammal (Niklas Åkerfelt) som omöjligt vill flytta och packa, allra minst sin älskade miniatyrmodell av huset, trots hustruns (Hellen Willberg) tjat.

Vi får också följa flera samtal mellan Arvid och hans mamma (Simon Häger) särskilt sedan mamman blivit änka och vill flytta bort, medan Arvid alltid vill tillbaka till huset trots åtskilliga utlandsvistelser bland annat i Australien, där han också hade en australiensisk hustru (Anna Hultin med rolig svengelsk accent).

Modern igen var så förtjust i teater att hon tiggde in sig gratis som ung och fortsatte frekventera teatersalongen också efter sin död. Däremellan ser vi Arvid som en liten pojke (Patrick Henriksen) som leker utanför huset och i och på lekstugorna med kompisarna Stina (Cecilia Paul) och Viktor (Dennis Nylund), som alla är bra på att gestalta barn och gör scenerna väldigt humoristiskt. I en drömscen visar hela ensemblen sina musikaliska talanger och Pirjo Ristolas fantastiska masker i bästa Venedig-stil gör det rentav svårt att identifiera vissa skådespelare. Men när Dennis Nylund intar scenen som Tuonelas svan i skepnad av en lättklädd ängel är det inte svårt att se vem som varit breakdance-proffs i gänget.

Robert Kock imponerar

Erik Salvesen har skapat en stilig scenografi med husskelettet i centrum och en miniatyr i förgrunden, och kring huset pågår allt från byggnadsarbeten till barnlekar. Tom Kumlins ljus bidrar till det vackra visuella uttrycket, särskilt i scenen med många små huslyktor på scenen. Tiina Kaukanens dräkter är fina och ibland också väldigt färggranna. Carl Knifs smidiga koreografi ger föreställningen ett skönt flyt och Robert Kocks suggestiva musik ger mersmak.

Trots de redan nu rätt så rikliga musikinslagen känner jag bara att jag vill ha mer. Jag skulle gladeligen kunna sitta en hel kväll på någon klubb och bara lyssna på Landet-trion bestående av Jori och Kari Hulkkinen samt Mamba Assefa. Gärna med vokalister som Hellen Willberg med sina personliga tolkningar, Stella Laine med sin vackra sångröst och Simon Häger med sin fantastiska falsett, eller varför inte hela ensemblen som kör. Varför inte en musikal? På sätt eller annat, mera Robert Kock, tack!

I pausen frågade någon i publiken mig hur man skall förstå Landet. Men alla förstår det på sitt sätt utifrån sina preferenser. Man behöver inte försöka komma underfund med något dolt budskap, man kan bara ge sig hän och njuta. Om Finlands kommande sekel vågar jag inte sia men med förmågor som dessa ligger i alla fall Svenska Teaterns konstnärliga framtid i trygga händer. Skål för 150 år till!