Presidenten på ärten

"När en tredjedel av den andra ämbetsperioden börjar vara avverkad kan man inte upptäcka att Niinistö skulle omge sig med ett intrigerande hov eller budbärare från Talludden."

En del statslärda och politiska journalister har klagat över att president Sauli Niinistö har överskridit sina befogenheter. Han har blandat sig i inrikespolitiska frågor. Vår nya statsförfattning reserverar endast utrikespolitiken som ett område för samarbete mellan president och regering. Denna stenhårda non possumus attityd i media och akademia får inte bli en bromsande faktor i statschefens verksamhet.

De gamla romarna hade ett uttryck för att beskriva lagarnas väsen.

De talade om "de lege ferenda". Därmed avsåg de att lagstiftningens tolkning lever och förändras med tiden.

Vår nya grundlag skrevs i ett rentav idylliskt läge. Sovjetunionen hade kraschat. Den ideologiskt aggressiva perioden var slut. Fred och samarbete skulle nu råda. Verkligheten blev snabbt en annan. Ett litet land som Finland behövde alle man vid årorna. Presidenten blev i själva verket ett "ultima ratio", en sista tillflykt. Skulle hans inflytande och kontakter inte få utnyttjas? Inte ens då regeringen samtyckte.

En framsynt och kunnig rättslärd kan inte fortsätta att leva i en dogmatisk bubbla. President Niinistö omges av ett så starkt pansar av restriktioner att han inte kan utöva beslutande makt i inrikespolitiken. I dag har statsminister Juha Sipilä trätt i bakgrunden, men skeendet utvisar att kommunikationen mellan presidenten och statsministern fungerar. Och i den relationen är det statschefens uppgift fortfarande att stöda en regering, som åtnjuter riksdagens förtroende.

Romarna hade ett juridiskt uttryck också för en situation då knappologin försöker ta över ett sunt förnuft som utnyttjas för statsnyttan. Det är fåfängt att försöka räkna ut hur många änglar som ryms på en nålspets. "Fiat justitia, pereat mundus." Låt rättvisa skipas även om världen förgås är ett farligt och destruktivt tänkesätt.

Romarna sade det ytterligare på följande sätt: "Summum jus, summa injuria." Då rätten drivs till en absurd spets, uppstår orättvisorna.

Sauli Niinistös agerande har jämförts med faran, att en skadlig Kekkonen-kult riskerar uppstå. Dylika jämförelser vittnar om tanklös och ytlig journalistik. Efter två perioder kan Niinistö inte omväljas.

När en tredjedel av den andra ämbetsperioden börjar vara avverkad kan man inte upptäcka att Niinistö skulle omge sig med ett intrigerande hov eller budbärare från Talludden. Han tycks inte heller delta i något partipolitiskt spel. Snart är hans era förbi.

Då vi bedömer Niinistös sätt att agera borde vi minnas att presidenten har erfarenhet av europeisk politik och ekonomi. I dagens läge öppnar detta för en varierande aktivitet med rikare möjligheter utan att grundlagen kan kränkas.

Sauli Niinistös två presidentperioder kan bli stilbildande om alla parter sätter fosterlandets nytta och säkerhet främst. Att vår Sauli ibland kan verka snarstucken förefaller faktiskt vara en rikligt förekommande statsmannaegenskap, som bekräftar ett vaket och känsligt intellekt.

Ralf Friberg