"Prästens uppdrag ska inte privatiseras"

Kan tacka nej. Borgåkaplanen Fred Wilén väckte diskussion kring frågan om prästernas revir. Bild: Kristoffer Åberg

Borgåprästen Fred Wilén lyfter i sin Pastorpax fram frågan om prästernas revir och reglerna kring förrättningar som görs på "främmande" mark.

Medlemmar i kyrkan utgår ibland från att en präst är en präst, oberoende av var hen har sin tjänst. Om man råkar gilla en viss präst vill man gärna att just den prästen ställer upp när man gifter sig, när barnen ska döpas, kanske när gamla mormor går bort.

Det tände till ordentligt bland prästerskapet när Borgåkaplanen Fred Wilén i sin blogg på Östnylands webbplats skrev om att han ibland får förfrågningar om han kan tänka sig att sköta ett dop eller en vigsel i sina egna hemknutar i Helsingfors.

"Om jag tar hand om en förrättning utanför den egna församlingen, domkyrkoförsamlingen, så måste det ske på min fritid. Jag kan inte och får inte ta betalt för det – så om jag 'bränner' en av mina få lediga lördagar på ett dop så är det helt pro bono."

Ingen präst som har tjänst i en församling får ta emot arvoden för förrättningar. Reseersättningar har man däremot rätt till, om man jobbar så att säga i "fel" församling, rent geografiskt. Då är det den som har beställt prästen, över gränsen, som ska betala för resan.

Litet arvode eller inget alls

Många präster reagerade på Wiléns bloggtext. Speciellt pensionerade präster och präster som inte arbetar inom kyrkan känner att det nuvarande systemet är orättvist.

De får inte ta emot någon ersättning för förrättningar, men vill gärna ställa upp när bekanta och halvbekanta frågar. För många är det ekonomiskt ohållbart att sätta många timmar på både förberedelser och själva förrättningen.

Fred Wilén säger att han inte ville problematisera själva ersättningen utan bara lyfta fram det faktum att en präst faktiskt inte kan ställa upp när som helst och var som helst.

– Men trots att pengar och präster kanske är en ful kombination, så behöver ju också vi pengar för att leva.

– Många känner att de vill ersätta prästen på något sätt, trots att de inte kan göra det med pengar. Jag har fått ta emot choklad och vinflaskor och vildsvinskött till exempel. Folk vill tacka, men de är inte skyldiga att göra det.

Han ser många fördelar med att prästen uttryckligen inte får ta emot en monetär ersättning för sitt värv.

– Grunden är att prästen ska vara oberoende och inte sträva efter att vara någon till lags. Därför är det också domkapitlet som bestämmer över oss, inte församlingen.

Ingen privatisering

Biskop Björn Vikström påpekar att det inte är domkapitlet som slår fast arvodena för utomstående präster.

– Arvodena är en del av betydligt mer omfattande löneuppgörelser, där facket och arbetsmarknadsenheten på kyrkostyrelsen är aktörerna.

Arvodena gäller dessutom bara i de specialfall där en församling ber en utomstående präst att ta hand om en förrättning.

– Jag förstår och känner av dilemmat med att man som präst gärna ställer upp för vänner och mer eller mindre avlägsna bekanta, men det finns uppenbara risker och nackdelar med ett system där präster skulle få rätt att börja fakturera sina tjänster privat, säger Vikström.

– Att privatisera prästens uppdrag ställer jag mig mycket skeptisk till.

Däremot tycker biskopen att församlingar med många fritidsboende och populära vigselkyrkor kan belastas orättvist hårt med många förrättningar.

– Vi har ju av tradition inte tagit betalt om ett par från främmande församlingar vill vigas i till exempel domkyrkan i Borgå, säger Vikström.

– Då kunde man i stället tänka sig att pengar skulle växlas mellan församlingarna.

Sverige har ett system där församlingar kan byta tjänster med varandra enligt ett clearingssystem.

– Det kunde vi ta i användning i Finland också, tycker Vikström.

Mer läsning