Pojken som rymde från lekis

Min dagisdebut hösten 1987 var smärtfri. Jag var ett och ett halvt år gammal och trivdes i den nya tillvaron, först ett år på Åsebo och sedan flera på Björkebo daghem.

Minnesbilderna från de första åren är förstås fragmentariska, men en eftermiddag minns jag extra klart.

Då en vän gick hem med sin pappa smet jag med ut genom porten bakom hörnet. De ledde sina cyklar en bit uppför backen tills de trampade i väg och lämnade mig med pappans uppmaning att vända om.

Jag var fyra år och minsann inte på väg tillbaka.

I stället gick jag hela vägen hem till Björknäsgatan 3 där dörren förstås var låst. Det började kännas obehagligt att vara ensam ute i världen och jag tänkte att en polis nog skulle kunna hjälpa. Men tyvärr fann jag ingen.

I stället gick jag vidare medan dagispersonalen letade allt mer febrilt efter mig och övervägde starta en skallgångskedja i träsket nedanför dagiset.

Min mamma som skulle hämta mig fick förstås en chock, hoppade i bilen och fann mig ganska snabbt, gråtande i en korsning ett stenkast från hemmet.

Motivet till min lilla utflykt är delvis ett mysterium. Det är i varje fall klart att jag var i värsta fantasiåldern och samtidigt ledsen över att Maria, min favorit i personalen, hade slutat. Med henne försvann en själslig värme och i stället blev det fler morgnar med den tant som strängt insisterade att man skulle äta upp gröten fast man var mätt, eller att man skulle smaka på den dallrande aladåben.

Livet på lekis gick ändå vidare riktigt lyckligt – tills vi flyttade till Österby och jag med kort varsel fick förskoleplats vid Österbo.

Den goda tanken var förstås att lära känna mina blivande klasskamrater. Dessvärre blev jag bråkig och satt och hängde med huvudet då Björkebos föreståndare kom på besök. Hon sade till min mamma att det där inte var den glada Johan hon kände. Till min lycka fick jag återvända och gå förskolan som ett glatt och stolt barn på avdelningen Ugglebo.

Att sedan börja skolan i Österby gick ändå förträffligt och Österbos eftis var som en mysig dröm.

Då jag blickar tillbaka på dagistiden ser jag med glädje Björkebo framför mig. En stor gård och många lekkamrater.

Nyligen fick jag se en gruppbild från dagis där jag ser aningen butter ut. Bredvid mig står en minst lika sötbutter typ. En tjej som jag i dag är i ett lyckligt förhållande med. Som jag bor och har barn tillsammans med. Som jag trodde att jag lärt känna först som vuxen.

Vem vet, kanske allting började redan i bästa Björkebo.

Johan Kvarnström Reporter