På vakt

Framför allt i Sverige är jag numera på min vakt men hur mycket på sin vakt vill man vara?

Jag var i Grekland, på ön Leros, jag var på kurs och på kvällarna gick hela det trevliga sällskapet ut och åt middag på någon av de otaliga tavernorna där man kan sitta utomhus med utsikt över havet. Nästsista kvällen var särskilt livlig för min del, pratet flöt och om vinet inte direkt flöt så är det ett faktum att jag drack ett par glas. Först följande morgon upptäckte jag att jag hade glömt kvar min väska under bordet, en väska med en plånbok som innehöll både ett par större sedlar och ett kreditkort, ett officiellt id-kort och så alla de andra kort man har som väl inte är omistliga men ändå besvärliga att skaffa på nytt: bibliotekskort, sjukförsäkringskort, olika bonuskort.

Jag trodde inte ett ögonblick att jag skulle få tillbaka min väska, inte heller trodde jag att tavernan skulle vara öppen förrän långt fram på förmiddagen men i min desperation gick jag ändå dit klockan åtta – och ser man på: personal var på plats, väskan hade tagits omhand, allt innehåll fanns kvar.

Mycket är inte som man tror. Hittills är det bara i Norden jag blivit bestulen: två gånger har fingerfärdiga stockholmska ficktjuvar befriat mig från min plånbok, i Göteborg blev jag av med hela handväskan. I våras åt jag lunch med en god vän på ett kafé i centrala Helsingfors. Hon hade hängt upp sin kappa på en krok, när vi skulle gå var den borta och en annan, klart sämre kappa hängde i dess ställe. I ena fickan fanns en inköpslista – på svenska.

Först var vi övertygade om att det var ett misstag och kaféägaren fick min väns telefonnummer men ingen hörde av sig. Kappan hade så vitt vi förstod snotts av en finlandssvensk.

Framför allt i Sverige är jag numera på min vakt men hur mycket på sin vakt vill man vara? På Järnvägstorget i Helsingfors blev min man i vintras hejdad av en prydlig yngling som bad att få låna femtio euro för att kunna ta sig hem till norra Finland. Min man gav honom pengarna och ynglingen var mycket noga med att utväxla telefonnummer och lovade ringa för att få min mans kontonummer. Han ringde aldrig och när min man ringde var beskedet att numret inte var i bruk.

Jag reagerade starkt ambivalent: dels blev jag indignerad på min mans vägnar, dels tyckte jag att han varit hopplöst godtrogen. Men när jag grälade på honom lite smått sa han lugnt: "Jag vill hellre bli lurad än sluta upp med att vara hjälpsam".

Förresten: när jag på Leros skulle betala min räkning på hotellets kafé visade det sig att jag hade behövt växla en femtio euros sedel för att kunna betala den sista euron. Då log receptionisten och sa: "Den får ni betala när ni kommer nästa gång."

Merete Mazzarella Författare

Mer läsning