På skjutlägret kulminerar veckors jobb

När ett skjutläger genomförs i Syndalen ligger det veckor av förberedelser bakom det. För övningens säkerhetsofficer är det mesta redan gjort när lägret väl kör i gång.

Ekenäs kustbataljons bataljonsofficer, kommendörkapten Eki Lamminmäki, ska försöka förklara för oss hur en skjutövning förbereds och genomförs. Han har helhetsansvaret för säkerheten under höstens gruppskjutläger i Syndalen.

Tre veckor innan övningen tar han en paus från pappersarbetet och träffar oss över en kopp kaffe och en sputnik (avlång munk med glasyr) på Soldathemmet i Dragsvik. Det visar sig att just förberedelserna är det mest långvariga och mest tidskrävande arbetet. Budgeteringen och reserveringen av skjutområdet skedde redan för ett och ett halvt år sedan.

Syndalens övningsområde används över 300 dygn om året och är fullbokat ett år i förväg. Det är marinens viktigaste och mest använda övningsområde.

– Om där händer en olycka betyder det med andra ord inte automatiskt att det handlar om oss, säger Lamminmäki.

Gruppskjutlägret som Lamminmäki förbereder är en övning som varje kontingent ska utföra. Den ordnas två gånger per år. Målet med gruppskjutlägret är att grupperna ska fungera tillsammans i både försvars- och anfallsskjutningar.

Lamminmäki visar upp det veckoprogram han gjort upp för lägret. Det ser lite ut som ett schema i skolan. Skillnaden är att det här ska ske i skogen med mer eller mindre tillfällig infrastruktur där 350 man bär vapen och flera skjutningar kan ske samtidigt under extremt kontrollerade förhållanden.

På Lamminmäkis ansvar är att kontakta den regionala flygledningen i Tammerfors för att reservera luftrum. Det ska göras senast två veckor innan skjutningen. Datum, klockslag och höjd, i detta fall 1 900 meter, ska uppges. Det är för granatkastarnas skjutningar.

På Försvarsmaktens webbplats listas alla skjutövningar 14 dagar innan de börjar så att medborgarna kan kolla var det skjuts och var det kommer att vara oljud. Samma information förmedlar Lamminmäki till media.

Föreskrifter och direktiv

Militära övningar gäller inte under arbetarskyddslagen. I stället har man säkerhetsföreskrifter.

– Vi måste skapa en trygg miljö och visa att vi kan ta hand om arbetarskyddslagens första kapitels sjätte paragraf själva. Försvarsmaktens verksamhet styrs av 4 665 direktiv och 716 säkerhetsföreskrifter styr skjutningarna.

För varje enskild skjutövning finns en skjutledare som planerar detaljerna kring utförandet som de sammanställer i en skjutorder – en skriftlig plan över vad man kommer att göra ute på fältet.

– Det är en detaljbeskrivning av allt. Det brukar bli cirka tjugo sidor text, säger Lamminmäki.

Alla skjutorder och säkerhetsofficerens protokoll sparas i två år framåt ifall något skulle hända som kräver en utredning.

Lamminmäki har arbetat med säkerhetsföreskrifter i fem år.

– Jag försöker fundera på vad det egentligen har hänt. Är det utrustningen det är fel på eller användaren? Varifrån har den enskilda beväringen fått idén om att göra på ett annat sätt än direktiven säger? Den aspekten har man börjat beakta allt mer.

– Var och en måste följa allt den blivit lärd och beordrad. Vi har inte råd med mänskliga misstag. De kan ha allvarliga följder. Det är därför utbildningen börjar från grunden, säger stabchef, kommendör Jörgen Engroos som gör oss sällskap vid kaffebordet.

"Bra filter"

Utbildningen inom försvarsmakten fokuserar först på den enskilda krigaren, därefter på stridsparet, sedan gruppen och till sist plutonen.

– Vi har ett bra filter. De som får genomgå utbildningen måste klara av att prestera på en tillräckligt hög mental och fysisk nivå. Värnpliktiga har inte rätt att göra någonting sådant som de inte behärskar. Också en ung löjtnant ska bara göra sådant som han kan. Och fråga äldre kolleger om det behövs, säger Engroos.

– Varje utbildare har sin egen uppgift. Ju mer erfaren utbildaren är desto lättare har han att lägga märke till misstag. Vi har hög standard på vår personal, säger Lamminmäki.

Infrastruktur, utbildare, beväringar, utrustning, säkerhetsföreskrifter – allt ska samspela.

– Det här är en stor maskin där alla delar måste fungera ihop.

Lamminmäki och Engroos framhåller att tillvaron i försvarsmakten, trots allt, är säkrare än i det civila.

– Men till och med en olycka här är en olycka för mycket.

Hunden i kojan

Tre veckor senare träffar vi Lamminmäki igen. Den här gången i Syndalen där skjutlägret är i full gång. Övningen styrs från Johtola. Det är en timmerstuga ute på udden. Havet som till synes omringar oss glittrar bländande. Inne i stugan väntar en panna nybryggt kaffe.

– Den lugnaste tiden för mig är när skjutlägret väl pågår. Då är största delen av arbetet redan gjort. Men som säkerhetsofficer är jag lite som en hund i koja. Jag lämnar Johtola bara på kvällen när vi går igenom vad som skett i dag och vad som händer i morgon. Om vi har upptäckt brister försöker vi korrigera dem omedelbart. Det kan till exempel vara fråga om en grupp som måste öva ytterligare innan den genomför en skjutning med skarp ammunition.

På väggen i Johtola hänger en stor karta där alla skjutområden och faroområden är utmärkta liksom namnen på skjutledarna, som Lamminmäki skrivit på post it-lappar.

Koordinater och skjutriktningar har granskats på plats innan övningen så att man vet att de planerade skjutningarna går att genomföra. Lamminmäki har också besökt skjutplatserna med räddningsofficeren och medicinalvårdschefen för att få svar på frågor som var det sannolikt kan börja brinna och hur utryckningsfordon lättast tar sig till olycksplatsen. Brandfaran på området och vägarnas skick beaktas från dag till dag.

Medan Lamminmäki förklarar lägrets upplägg sprakar det i radiotelefonen. Från de bemannade vägbommarna på området kommer det titt om tätt förfrågningar om fordon får passera.

Över radiotelefonen ber också skjutledarna om lov att inleda sina övningar. Lamminmäki tar en titt på kartan och ger grönt ljus.

"Inte nervöst längre"

Stridspionjärerna är först ut att genomföra skjutövningen som kallas "Grupp i försvar". De tilldelas ammunition på ett markerat område och får information av skjutledaren om hur övningen ska gå till. De har redan övat utförandet några gånger utan skarp ammunition.

På skjutledarens order tar en grupp på upp till nio man åt gången skydd i skyttegravarna. I den öppna terrängen framför försvarsställningarna dyker fjärrstyrda måltavlor upp oregelbundet på olika nivåer i terrängen. Stormgevären smattrar i takt med att tavlorna reser sig framför oss. Rökbomber smäller av för att göra situationen verklighetstrogen. Hörselskydden kommer till nytta.

När övningen är avklarad kontrolleras att det inte finns ammunition i vapnen. Därefter drar sig gruppen tillbaka och summerar utförandet.

Jägare Robin Damlin och jägare Mika Kaarre ingår i gruppen. De ryckte in i juli och känner inte längre nervositet av att skjuta med skarp ammunition.

– Säkerheten är bra. Det finns alltid någon som följer med att allt går rätt till. Vi har vapenhantering varje dag känns det som. Man börjar nästan bli lite led på det.

De olyckor som inträffat i samband med skjutövningar de senaste åren gör dem inte nervösa.

– Det är bäst att inte tänka på det, säger killarna.

Under ett skjutläger där det används skarp ammunition strävar man efter att beväringarna ska vara tillräckligt utvilade.

– Tanken är inte att trötta ut dem, tvärtom. Det är skillnad på stridsövningar och skjutläger. Skjutningarna under ett skjutläger är i princip stridsövningar med skarp ammunition. Men under en stridsövning är man i beredskap konstant. Under skjutlägret övar man stridsteknik med skarp ammunition men det är inte "läge på" hela tiden, säger Lamminmäki.

Att vara på läger är inte direkt de värnpliktigas favoritsysselsättning. Men just skjutläger går an, tycker Damlin och Kaarre.

– Vi får skjuta mycket. Vi behöver inte ha vaktturer på nätterna och vi får till och med bada bastu om vi vill.