På sångens breda vingar

Trollbindande. Folke Gräsbäck, Johanna Rusanen-Kartano och Jorma Hynninen bjöd på en högklassig konsert i Ekenäs kyrka i söndags.Bild: Anna-Maija Ahokas

Liedkonserten i Ekenäs kyrka i söndags gav recensenten både hjärtklappning och adrenalinkick.

Konsert: På sångens vingar. Vem: Johanna Rusanen-Kartano sopran, Jorma Hynninen baryton, Folke Gräsbeck piano. När: 28.1 kl. 18. Var: Ekenäs kyrka.

Ekenäs konsertgarantiförening har bjudit in sopranen Johanna Rusanen-Kartano, barytonen Jorma Hynninen och pianisten Folke Gräsbeck till en konsert med romantiska stämningar i Ekenäs kyrka. Längst framme står flygeln och väntar. Publiken i de ganska trånga bänkraderna sätter sig mer rakryggat när en sprakande och elegant Rusanen-Kartano vandrar över stengolvet. Det är inget tvivel om vilket som är hennes instrument. Redan från första tonerna av Toivo Kuulas folkliga Aamulaulu har vi en fantastisk närvaro och hela hennes kroppsspråk stödjer berättelsen och fraseringen.

Det är en njutning att se och höra Gräsbecks hängivelse till varje enskild ton i introt av Paimenet. Sluttrallen för tankarna till en dansande Solveig, men i finländska skogar. Kuulas tonsättningar är fyllda av melankoli, längtan och drömmar. Hynninens minspel är i särklass och Kesäyö kirkkomaalla och Yö nummella har funnits länge på barytonens repertoar.

Det är inte alltid en självklarhet att man hör orden i klassiska tonsättningar. Det beror delvis på hur väl de sitter ihop med melodierna, men även på sångarens uttal. Hynninens utmärkta artikulation och känslostämning förmedlar innehållet serverat på silverfat. Ställvis är de högre tonerna aningen oförankrade, men desto mer emotionella.

Sällan får man höra så många olika språk som under klassiska konserter, denna kväll är de "bara" tre till antalet. Det utländska språket är tyska och Hynninen har en ovanligt mjuk och behaglig intonation i Franz Schuberts lieder ur sångsviten Die schöne Müllerin.

Tajt samspel

När man lyssnar på musik hemma i soffan så går man ibland miste om den fascinerande samverkan mellan ackompanjatör och solist. Gräsbeck mimar nämligen själv med i liederna, i samma andetag som Hynninen. De verkar ha en likadan vision av innehållet. En dynamisk duo ger så mycket mer tyngd och substans inom taktstrecken än en ensamdrivande solist eller en ackompanjatör som bara skall hålla ihop stycket. Samspelet denna kväll är tajt, vänligt och passionerat. Vi i publiken har lite svårt att bestämma oss för när vi skall applådera, man skulle gärna göra det hela tiden.

Rusanen-Kartano är i toppform denna kväll. Både de starka passagerna och de tysta och långsamma tempovarierande legato-delarna i Robert Schumanns lieder sitter snyggt. Tyskan är aningen suddig i kanterna men det hindrar mig inte från att få gåshud när hon med en mörk, nästan mezzosopransk, stämma tar an de lägre tonerna i Aus dem Hebräischen Gesänge.

Hjärtklappning och adrenalin

Kvällens avslutas med inhemsk musik av Jean Sibelius och Oskar Merikanto. Svarta rosor är fullkomligt underbar och adrenalinfylld. Var det en dröm är ståtlig. Det är ingen tvekan om att både Hynninen eller Rusanen-Kartano gör sig väl på operascenen med sin trollbindande scennärvaro, men även liedernas enskilda och korta historier i kyrkan denna afton framförs otroligt intensivt och fängslande. Publiken flyger på sångens vingar av olika orsaker. Det är tack vare Rusanen- Kartanos otroliga volym och charm som nästan får en att trilla av kyrkbänken i Kun päivä paistaa, det är Hynninens själsgripande tolkning i Ma elän, det är Gräsbecks tonmåleri i vågspelande Merellä och det är pulsökningen som detta orsakar då man håller andan, tagen av dessa laddade skildringar.

Repertoaren är ganska kraftig och mustig, och det är som bomull för hjärtat när Suvi-illan vieno tuuli sveper fram på slutet. Tillsammans avslutar de denna fina konserthelhet med Elämälle av Merikanto. När vi kommer ut ur kyrkan är jag osäker på om jag varit på lied- eller rockkonsert. Recensenten har både hjärtklappning och adrenalinkick.