Övertydlig men humoristisk pjäs om mobbning

Sagoväsen. CG Wentzel är toleransfén som vill att Cheese (Oskar Silén) ska vara snäll med alla. Bild: Lina Enlund

Teater Taimines turnépjäs Skolans Kung behandlar mobbning på ett sätt som får publiken med sig trots de pedagogiska pekpinnarna.

Pjäs: Skolans kung. Manus: Monica Vikström-Jokela. Regi: Mikael Strömberg. I rollerna: Oskar Silén och CG Wentzel.

Cheese är cool. Han kan karate och breakdance och alla i hela skolan vill vara som han. Han tar häftiga selfies och kan vad som helst.

Eller?

En dag dyker toleransfén upp och utmanar Cheese med ett uppdrag som är pinsamt men visar sig svårare än väntat: att vara snäll med Pernilla och Måsse, två elever som Cheese tycker är värdelösa losers. För Pernilla vill bara läsa Tove Jansson och Måsse dansar balett. I trikåer!

Det går inte riktigt som Cheese tänkt sig det hela, för hur ska en cool kille som han kunna vara snäll med så pinsamma typer som Pernilla och Måsse?

Imponerande karaktärsbyten

Med bara två skådespelare på scen serverar teater Taimine en hel palett festliga karaktärer. Oskar Silén gör den buffliga Cheese med värme och humor, och trots att han är en ganska otrevlig typ kan man inte låta bli att gilla hans hårda fasad kantad av osäkerhet.

CG Wentzel gör en helt fenomenal insats genom att gestalta inte mindre än fyra roller: bokmalen Pernilla, den blyga Måsse, toleransfén och inte minst den hurtiga rektorn Lisa Louise "men kalla mig Lussan". Lussan väcker stor munterhet inte minst bland lärarna i publiken, som uppenbarligen känner igen sig i den överpositiva och sprudlande pedagogen.

Det är imponerande hur Wentzel lyckas byta skepnad blixtsnabbt och med lite rekvisita och göra alla roller lika stabilt.

Både Silén och Wentzel har dessutom läggning åt det komiska och kan riva ner skrattsalvor med bara en höjning av ett ögonbryn. Speciellt scenerna där Cheese förtrollats av toleransfén så han inte är förmögen att säga något annat än snälla saker blir nästan som i en film där skeendena börjar gå i slow motion och backa. På scen gör Silén det helt live och det blir hur underhållande som helst.

Pedagogiska pekpinnar

Pjäsen i sig är välskriven även om den på sina ställen är övertydlig i sitt jämställdhetsbudskap och känns just så pedagogisk som den är tänkt att vara. Den undgår inte heller helt pedagogiska pekpinnar och plattityder som kunde ha skrivits in på ett subtilare sätt. Toleransfén som karaktär förblir också lite osmidig. Man hade gärna fått utveckla den genom att göra den till en tydligare sagofigur, för nu får man lite känslan av att det är en kille i hockeyhandskar som viftar på. Vissa trollerieffekter fanns med och fungerade bra, men den dimensionen kunde gärna förstärkas för att fén skulle bli mer sagolik.

Men både Silén och Wentzel kan det här med att ta sin publik och eleverna blir otvivelaktigt engagerade i pjäsen. De skrattar hejdlöst och deltar ivrigt när de ska vara med och heja eller bua.

Och visst är det viktigt att bli påmind om att mobbning inte är okej, att alla har rätt att vara sig själva och göra det som är deras grej. Om det sedan är folkdans från Färöarna eller breakdance.

Pjäsen turnerar i skolor i Västnyland under hösten.

Mira Strandberg Reporter