Osynliga rep håller oss fångna

Vilka band vill jag bryta? Vad vill jag släppa taget om? Vad hindrar mig? Tio unga dansare fokuserar på de aktuella frågorna i gedigen vårproduktion.

Dansverk: REP.

Koreografi: Tytti Kronqvist

Ljud, musik: Catrine Krusberg

Ljussättning: Robban Sederholm

Kostym & dekor: Arbetsgruppen

Dans: Sofia Hummelin, Vilja Karlsson, Blanca Lindkvist, Teo Mattila, Emilia Mäkelä, Emma Nyyssölä, Tiiamari Piira, Minna Rieppo, Elisa Saura, Eveliina Savolainen.

Tid & plats: Tryckeriteatern Karis. Premiär den 17.2

Övriga föreställningar:

På Tryckeriteatern 18.2 och 19.2 klockan 19. Lumo i Vanda 11.3 klockan 18. Villa Lande i Kimito 17.3 klockan 18

Inledningsvis fick de tio eleverna vid Västra Nylands folkhögskolas danslinje skriva en personlig essäliknande text kring frågeställningarna ovan. Därefter fortsatte ett intensivt pararbete där de unga fungerade som en form av personliga coachar för sina kamrater. Bindningarna visade sig inte oväntat vara av både materiell och filosofisk art.

Först långt senare inleddes själva dramaturgin och koreografiarbetet som letts av linjeledaren Tytti Kronqvist.

Stess och träning

Att ha förhandskunskap om REP. hjälper till att minimera den mängd tolkningsmodeller som en dansföreställning av det här slaget kan erbjuda. Med verktyg i bagaget som visar riktning och inriktning öppnar sig föreställningen lättare för publiken.

Den framstår då som en genomarbetad och väl underbyggd helhet som har en övergripande målsättning, att synliggöra det osynliga, det vill säga de mekanismer som gör oss till medlöpare i en konformism vi kämpar för att bli av med.

Här och där skymtar dagsaktuella ämnen fram. Det kan handla om fängelser som stress, hetsätning och kravet på fysisk träning kan skapa.

Bundenhet som form

Om man vill nå en mera fördjupad analysnivå, kräver det att man som åskådare är villig att med psykologins hjälp, försöka förstå de oftast ljudlösa varelserna som rör sig tranceartat på scenen. Här i en ljudmiljö av onomatopoetiska ljud och ord som stöder det monotona och ofria, men på ett livsbejakande sätt.

Det som utspelar sig på scenen ligger snuddande nära fysisk teater, och dansarna rör sig i till synes ostrukturerade och individuella rörelsemönster som ändå uppvisar likheter. Ofta kommer de med en viss fördröjning. Ibland, och kanske rentav för sällan, hörs korta utrop och ord från dansarna som hjälper till med välbehövlig fokusering för publiken.

Kanske nuddar man faktiskt vid något av bundenhetens existentiella grundvillkor. De mönster och ritualer som de rörliga statyerna skapar, uppstår genom ofrivilliga upprepningar. Kanske är det också förekomsten av upprepningar i livet som utgör grogrunden för att bindningar över huvud taget skall kunna uppstå.

Fult blir vackert

På scenen skymtar tvångssyndrom med tillhörande obsessioner som verkar utmynna i olika tvångsmässiga handlingar, men aldrig så att det känns ångestfyllt, snarare behagfullt och suggestivt.

Dansen har en unik estetisk förmåga att skildra ett generellt mänskligt fenomen, fritt från medicinska förklaringsmodeller och kliniska definitioner. Här blir det fula rentav vackert.

Spindelns nät

Frågan uppstår hur man egentligen bör definiera bundenhet, och om den alltid är ofrivillig och skadlig? Var går gränsen mellan osunda relationer, kontra gemenskap och samhörighet?

Av scenbilderna att döma där dansarna rör sig individuellt, för att därefter sammanstråla i olika par- och gruppkonstellationer, är skillnaden hårfin. Några svar ges inte, lika lite som en trovärdig förlösande scen på slutet. Slutrepliken är av ett annat slag, men tyvärr redan sliten och välanvänd. Man vaknar upp. Var allting bara en dröm? Är bindningar synonymt med inbillningar?

Enstaka gånger tar man hjälp av konkreta rep som tydligare synliggör tematiken, men utan övertydlighet i utförandet. Det handlar om en ambivalent pågående rörelse mellan att låta sig fångas eller inte fångas i de mångtydiga nät som tidsandan och medmänniskor bygger kring det egna jaget.

Föreställningen är innehållsmässigt mångbottnad och öppnar sig därför inte enkelt utan kräver koncentration och vilja till analys. Å andra sidan är föreställningen upplevelsemässigt rätt lång, entonig och variationslös, vilket i det här fallet är en positiv sak. Den tvingar fram inre aktivitet.

Camilla Lindberg Reporter