OS-guldet firades med folkfest

Jublet var stort då regionens idrottare knep segern i olympiska spelen.

En verkligt fin prestation och en synnerligen välkommen ljusglimt i tider av arbetslöshet och konkurser.

Det konstaterade biträdande stadsdirektören i Lojo, Pekka Launis, då stadens egen Marjut Lukkarinen hade tagit hem OS-guld i damernas skidåkning, fem kilometer klassiskt, i Albertville i februari 1992. I samma OS knep hon också silver i damernas 15 kilometer, likaså klassisk stil.

Vinsterna var en väldigt stor sak för landet och naturligtvis en jättegrej för Lojobygden och resten av Västnyland.

I hemstaden firades den då 26-åriga Marjut Lukkarinen med en folkfest som fyllde centrumtorget till brädden. Medaljören bars in i guldstol och möttes av ett öronbedövande jubel, rapporterar VN från karnevalen den här kvällen den 25 februari.

Väldigt tufft lopp

Den olympiska mästaren minns väl än i dag både festen och hela den nationella segeryran.

– Visst var det en hel del ståhej, säger Marjut som sedan sommaren 1992 bär efternamnet Rolig då hon gifte sig med Petri Rolig.

I damernas femkilometer i Albertville blev kampen om förstaplaceringen mycket hård.

– Marginalen var väldigt liten, konstaterar Marjut Rolig som segrade över tvåan Ljubov Jegorova med 0,9 sekunder.

Föret var krävande när det gäller vallningen.

– Jag har nog serviceteamet att tacka för mycket, säger Marjut och berättar att Petri var med i tävlingarna som skidlandslagets servicechef.

På plats i publiken i Frankrike var också många nära och kära – Petris mamma, Marjuts egna föräldrar Tuula och Reijo Lukkarinen samt många från den egna föreningen Lohjan Louhi.

Trogen sin förening

Reijo Lukkarinen fungerade som dotterns tränare under hela hennes karriär som skidlöpare. Men det fanns också många andra som hjälpte henne till toppen.

Jussi Kärkkäinen var länge min massör och Heikki Leppänen skötte styrketräningen, nämner hon några av krafterna i teamet.

En viktig person var också Lohjan Louhis ordförande Risto Wessman, som fungerade som Marjuts manager.

Till saken hör att Marjut Rolig var föreningen trogen under hela sin skidlöparkarriär.

– Jag har aldrig haft någon orsak att byta.

OS-seger klart mål

Genom placeringarna i OS nådde Marjut Rolig ett av sina absoluta mål inom idrotten.

– De utgjorde helt klart en höjdpunkt, säger stjärnan som efter OS i Lillehammer 1994 lämnade karriären som tävlingsidrottare bakom sig.

Var det svårt?

– Inte egentligen. Jag hade ett yrke och dessutom kom det här med att grunda familj snabbt på. Det blev ingen känsla av vemod.

Marjut Rolig är utbildad sjuksköterska och jobbar som operationsskötare. Hon har två vuxna barn, Jasmin och Jessika. Familjen bor i Tavastehus sedan 2001, efter sex år i Imatra.

Marjut besöker med jämna mellanrum Lojo, där föräldrarna och systern bor.

Idrotten har också hela tiden snurrat på vid sidan av allt annat. Just nu fungerar Marjut som dottern Jessikas tränare i skidskytte.

Lojo har bjudit också på en annan olympisk guldmedaljör, nämligen Pekka Vasala som tog guld på herrarnas 1 500 meters löpning i sommarspelen 1972 i München. Han bodde i Lojo vid tidpunkten för sin bragd.

Paddlarna väl framme

OS i Helsingfors sommaren 1952 var en händelse som stärkte den växande nationens självkänsla och som samtidigt riktade ljuset mot det lilla landet i norr.

På medaljfronten hölls värdnationen framme av paddlarna, som stod för inte mindre än fyra av landets sex guld. Ett av dem kneps av västnylänningen Thorvald Strömberg.

Paddlingen inleddes en vecka efter spelinvigningen och hölls på roddstadion vid Edesviken, långt från händelsernas centrum.

Söndagen den 27 juli blev den första stora dagen för finländarna. Den inleddes genom att Kurt Wires och Yrjö Hietanen paddlade i mål i tandemkajak på sträckan 10 000 meter.

Hårt motstånd

Sedan var det dags för herrarnas 10 000-meterslopp med singelkajak. Svensken Gerd Fredriksson var segertippad – men man visste att Thorvald Strömberg skulle bjuda på hårt motstånd.

De två drog ifrån redan i starten och paddlade sedan tätt efter varandra. Fredriksson lade sig efter sin medtävlare och försökte på det sättet åka snålskjuts så länge det var möjligt.

– Jag saktade ner farten så att också han kunde gå upp och dra, men nej, berättar Strömberg i sin biografi som utkom 2011, strax efter att han gick bort i december 2010.

Kampen tätnade under den sista kilometern:

– Fredriksson körde upp jämsides med mig. Där hölls vi stäv vid stäv, tills jag såg i ögonvrån hur han sakta började sacka efter, decimeter för decimeter, sen blev det meter.

Ryckte i från

Vi låter VN:s utsända reporter fortsätta. I tidningen 27.9 1952 redogör Pehr-Henrik Nyman med full entusiasm:

"Fredriksson var slut. Han kunde inte besvara det strömbergska rycket. Han var tvungen att ge sig. Som den suveräne segraren kom Thorvald mot målet ohotad; kraftigt, stilrent med mycket av extra krafter inombords."

"Edesvikens läktare var ett jubelhav, man skrek, man grät, man viftade och kastade allt som fanns till hands högt upp i luften."

Thorvald Strömberg fick nu uppleva sin stora stund. Guldmedaljen hängdes runt hans hals och nationalsången spelades.

Skärgårdens son, fiskarkillen från anspråkslösa förhållanden, hade genom målmedveten träning tagit sig till högsta prispallen i OS. Följande dag tog han silver på sträckan 1 000 meter, efter Fredriksson som därmed fick en smärre revansch.

VM-bragder

Strömberg som växte upp på Älgö och som tävlade för Ekenäsklubben KK Wågen hade slagit igenom internationellt 1950, då han som 19-åring vann VM-guld i kanot på 10 000 meter och silver på 1 000 meter. Sitt andra VM-guld vann han i Prag 1958, igen på 10 000 meter.

Den framgångsrika sportsmannen lade av med tävlingsidrotten i slutet av 1950-talet. I yrkeslivet gjorde han en fin karriär inom motorbranschen.

Källor: VN 21.2 1950, 29.7 1952, 14.2 1992 och 26.2 1992. Sture Lindholm: Thorvald Strömberg – skärgårdens son (2011).

Guldskördar

I OS i Albertville 1992 tog Finland tre guld. För bragderna stod Marjut Lukkarinen i damernas skidåkning, 5 km klassiskt, Toni Nieminen i herrarnas backhoppning, individuellt, samt herrarna i lagbackhoppning med laget Toni Nieminen, Risto Laakkonen, Mika Laitinen och Ari-Pekka Nikkola.

Det blev likaså tre guldmedaljer i OS i München 1972. Pekka Vasala knep segern i herrarnas 1 500 meters löpning, medan Lasse Virén sprang hem guldet i herrarnas 5 000 meter och 10 000 meter.

I spelen i Helsingfors 1952 blev skörden sex guld. De kammades hem av Pentti Hämäläinen i boxning, Kelpo Gröndahl i brottning, Thorvald Strömberg i kajak på sträckan 10 000 meter, Sylvi Saimo i kajak, 1 500 meter, samt paret Kurt Wires och Yrjö Hietanen i tandemkajak på sträckorna 1 000 respektive 10 000 meter.