Oron för vargar måste tas på allvar

Enstaka observationer av vargspår och enskilda djur har länge förekommit i Raseborgsområdet. Men sedan flocken som rör sig i området Raseborg–Salo fastnade på bild för ett par år sedan har observationerna blivit allt fler.

Också får har rivits, bland annat i Snappertuna. Och på lördagsmorgonen hittades en hund ihjälriven nära gården i Snappertuna.

En annan Snappertunabo lockade en varghona med muspip och filmade den på knappt tjugo meters avstånd. Och på Gullö följdes en ryttare av ett vargliknande djur i flera hundra meter.

Vargen väcker starka känslor, starkare än något annat av våra stora rovdjur. Lo och järv förknippas sällan med faror för människor, och björnen har ett grundmurat gott rykte som bara förstärks av positiva beskrivningar i berättelser och filmer för barn, och av gulliga teddybjörnar.

Trots att det är livsfarligt att konfronteras med en retad, trängd eller överraskad björn är rädslan för björn inte alls lika stor som det hat och den utrotningslust som många känner när det blir fråga om vargar.

Ett vargrevir är stort, cirka 100 000 hektar, alltså omkring 1 000 kvadratkilometer. Det är lika med hela Raseborgs landyta.

Vargen har en plats i den finländska faunan, Finlands vargpolitik går ut på att det ska finnas en livskraftig stam i landet. Enligt de senaste beräkningarna är stammen mellan 200 och 250 djur. Som mest fanns det cirka 300 vargar, och i ett skede var stammen nere vid 100 individer.

Men en sak är säker: Om en varg för första gången sedan 1800-talet skulle döda en människa i Finland är det garanterat slut på den nuvarande formen av vargpolitik.

Det talas ibland om varghybrider, korsningar mellan varg och hund. För en lekman kan hybridisering låta som en rimlig förklaring till att vargen är så orädd i närheten av människor och boningshus.

Men en dna-analys av avföringsprover som Naturresursinstitutet presenterade i fjol visade att alla vargar var renrasiga. Det fanns hundavföring bland proven, men inga tecken på hybrider. Diskussionen kommer säkert att fortsätta trots det.

Det är en sak att sitta i en stadsvåning och ha åsikter om vargarna, men det är helt annat att ha vargar som stryker längs husknuten.

De som har fått sin hund eller sina får rivna är självklart oroliga för barnens skolväg, eller för att röra sig ensamma i skogen.

Snappertunavargarnas beteende verkar ju stå i strid med uppfattningen att vargarna helst håller sig undan människor och människoboningar.

Oron måste tas på allvar, vargen är ett rovdjur med ett rovdjurs instinkter och beteende.

Fredrik von Limburg Stirum på Koskis gård säger att livet på landet förändras när vargen kommer, även om man inte skulle vara rädd för den. Han sitter i en samarbetsgrupp för vargreviret i Raseborg och Salo. Man vill bland annat skapa grupper där lokalbefolkningen kan påverka och bli hörd, och där man kan överbygga bristen på förtroende mellan invånare och myndigheter.

En intensivare dialog mellan myndigheterna och invånarna verkar nu vara det bästa sättet att hantera vargfrågan när rovdjuren allt oftare visar sig i omgivningar där de inte hör hemma.

John-Erik Jansén Ledarskribent