Orden ska vägas

Det har blivit som en sjuka att klämma in helt enkelt överallt.

Med risk för att kasta väldigt mycket sten i ett bräckligt glashus eller kacka i eget bo så vill jag att vi ägnar några sekunder åt att tänka på två ord. Helt enkelt.

Ja, det är just de två orden jag tänker på, helt enkelt. Jag tänker väldigt mycket och ofta på dem. Jag hör dem varje dag, som utfyllnad, litet som ett nytt liksom. Jag hör dem faktiskt mest hela tiden. Det har blivit som en sjuka att klämma in helt enkelt överallt. Att avsluta var och varannan mening med helt enkelt. Extremt störande, tycker jag, eftersom det ju sällan är så att allt är så himla enkelt. Tvärtom så är mycket ganska svårt och det kan till och med vara väldigt svårt och tungt, det som man pratar om, och ändå ska helt enkelt klämmas in i meningen. Jag har till och med kommit på mig själv med att räkna hur många gånger en människa kan använda de två orden i en enda mening.

Min aversion mot "helt enkelt" har nu gått så långt att gånger då det verkligen skulle passa in att använda orden så letar jag efter alternativ. Ett annat ord jag tänkt på på sistone är ordet själv i betydelsen ensam. Språkvårdaren Charlotta Svenskberg skrev en språkkolumn om själv och ensam (VN 9.10), om hur orden har närmat sig varandra genom en så kallad betydelseglidning, och då insåg jag att jag använder ordet själv rätt så frikostigt. Det känns bättre att vara själv än att vara ensam. Själv är självständig för mig, medan ensam låter litet ledsamt – förutsatt att det inte är självvalt att vara ensam. Krångligt resonemang.

Det är nog det jag får se som den stora vinsten i sammanhanget – att jag aktivt funderar över orden och uttrycken jag använder. Att jag försöker använda ett så klart och rakt språk som möjligt, utan att för den skull använda ett enkelt språk. Att vara tydlig – utan att vara övertydlig och skriva folk på näsan, som man säger. Att väga sina ord, om så på guldvåg, kan väl aldrig vara fel?

Johanna Lemström Reporter