Ombord

Den stora charmen som havsforskare är att man kan ha möjlighet att segla på världshaven.

När man hänger med huvudet över relingen och är ordentligt sjösjuk, undrar man onekligen varför man valde marinbiologens yrke och om det över huvud taget är någon vits att fortsätta. Detta hände inte på de sju haven, utan vid Hangö udd, tro mig. Men så fort man är några nyanser mindre grön i ansiktet har man gladeligen glömt de dystra tankarna. Den stora charmen som havsforskare är att man kan ha möjlighet att segla på världshaven. I juni deltog en fransk kollega och jag i en expedition som sträckte sig från Kalifornien till Brittiska Columbia.

Livet ombord är ganska exceptionellt; i väntan på att ens egen provtagning skall börja och under stunder då man inte orkar sitta vid datorn vandrar man längs däck för att kolla på utsikten och spana efter favoriten späckhuggaren, en val jag fortfarande endast sett på tv.

Eftersom fartyget rör sig långa distanser mellan stationerna kan väntan ibland bli väldigt lång. Särskilt då man vet att planktonnätet med djurplankton och havssniglar dras klockan två på natten. Orsaken till detta nattjobb är att de flesta smådjur som lever i haven simmar mellan yta och djupvatten för att rymma undan småfisk som vill äta upp dem. På natten är de nära ytan för att äta alger och annat ätbart.

Om man känner sig sjösjuk och har dålig aptit kan det vara frustrerande för det satsas stort på måltiderna som är de viktigaste händelserna ombord, förutom tisdagsbingo. Trots rätterna som bjöds, till exempel grillad hummer och pekannötspaj, ville maten inte riktigt smaka.

Säkerheten ombord är mycket viktig för nordamerikanerna. I tid och otid ringer alarmet och då gäller det att veta vad man skall ha med sig (räddningsdräkt) samt vart man skall springa. Ve den som springer till fel station, för när man kommer fram är det namnupprop och då blir man direkt avslöjad om man står på fel ställe.

Visst skulle det vara tråkigt att bli lämnad kvar ombord om någonting hände på riktigt, bara för att man missat vilken station som är ens egen. Besättningen kan berätta om räddningsövningar som utförts i fullt solsken och bleke när förtöjningstrossarna redan slängts i land. Särskilt i en sådan stund känns hela operationen rätt onödig.  

Vädret kan ju också ställa till det och jag kan intyga att Stilla havet (varför heter det så?), aldrig är stilla. En natt nära Charlotte Islands blåste det kring 20 meter i sekunden och eftersom jag haft oturen att få en hytt på nedre däck lockade det inte att gå ner dit. Kvällen slutade med att jag tog mitt täcke, samt påsen med räddningsdräkten och lade mig på tv-salongens mjuka soffa på övre däck. Tv är en av de viktigaste fritidssysselsättningarna för besättningen och salongen hade åtta blueray-apparater, fem skärmar, otaliga kataloger med filmer och styrbara fåtöljer.

Där låg jag, sov inte en blund, hörde skeppshornet ljuda i dimman och kände varje gång skrovet slog mot de enorma vågorna. När klockan närmade sig sex på morgonen vaknar jag ur min slummer av en irriterad röst "Ut härifrån, det här är ju ingen hytt".

Jonna Engström-Öst