Om ljus, mörker och färg

Den form av skiktmålning som Marita Karlsson belyser i sin bok är relativt okänd, både som målningsteknik och som en intention där färgers väsen kopplas till människans tanke, känsla och vilja.

Bok: Ljus, mörker, färg – Att måla transparent. Författare: Marita Karlsson. Utgivare: Västnyländska kultursamfundet (skriftserie nr 18). Illustrerad, 108 sidor.

Ofta förväxlas skiktmålning av typ veil painting med akvarellmåleri vått-i-vått som den görs i Steinerskolorna och inom waldorfpedagogisk målningsterapi – detta kanske på grund av likheter i färgvärlden och avsaknaden av skarpa konturer.

Men skiktmåleriet är mycket mera avancerat och krävande, vilket framgår med all önskvärd tydlighet i Marita Karlssons bok Ljus, mörker, färg – Att måla transparent. Tekniken handlar om att med akvarellfärger långsamt jobba med flera laserande färgytor på varandra. Eventuella motiv föds fram ur färgerna. Målningsprocessen börjar från ljus och går stegvis mot mörker.

Hon fastslår att det centrala i ljus–mörkermåleri är frågan om mörkrets och ljusets rörelse samt hur färgen atmosfäriskt uppstår i detta spänningsfält.

Vilka gester gör färgen, ljuset? Det är frågor hon forskar i, både i sitt eget måleri och genom studier i bland annat den brittisk-holländska konstnären och målningsterapeuten Liane Collot d'Herbois som är den viktigaste inspiratören i sammanhanget.

Marita Karlsson är själv konstpedagog och konstnär och har studerat skiktmåleri i Tyskland och Nederländerna under olika perioder sedan 1985. Hon leder konstkurser i Finland och utomlands och ställer regelbundet ut sina målningar.

Inre färgresa

Boken fick sin början då författaren planerade en längre målarresa i syfte att spåra impulsen till ljus-mörkermåleri. Hon såg framför sig länder som Iran, Turkiet, Israel, Italien, Nederländerna och Tyskland. Vissa av dessa var bekanta eftersom hon bott i dem medan andra kommit henne nära genom vänner som berättat om platser där ljus-mörkermåleri på något sätt varit närvarande. Men ungefär ett år senare kom hon fram till att den yttre resan skulle bli en inre färgresa. Det är denna resa som utmynnat i boken.

För den som inte själv har sysslat med just denna målningsteknik eller detta tänkesätt, kan boken ge inspiration eller en uppfattning om vad det handlar om. Men den kan också framstå som fragmentarisk. Helt öppnar den sig säkert först om man gör målningsövningar parallellt med läsandet, eller om man har erfarenhet av de olika övningar som beskrivs.

Färgens väsen

Marita Karlsson säger att det förutsätter ett annat slags tänkande, en omställning av uppfattningen om det måleriska, när man frågar efter färgens väsen. Hon ser också att dessa kopplar till människans tanke, känsla och vilja.

Collot d'Herbois (1907–1999), som är författarens främsta inspiratör, studerade både Goethes (1749–1832) och Rudolf Steiners (1861–1925) färgfrågor. Karlsson skriver: "Goethe ger oss en färgupplevelse, där det centrala är hur färgen atmosfäriskt uppstår mellan ljus och mörker och lär oss att känna färgernas 'moraliska' kvaliteter medan Rudolf Steiner fördjupar färgupplevelsen genom att förmedla insikten om färgernas själsliga och andliga sidor under den konstnärliga processen".

Collot d'Herbois omsätter de nya färgvägarna i praktiken och fogar egna iakttagelser till färgforskningen. Hon vill transformera Goethes och Steiners färgteorier i den rent konstnärliga processen.

Newton och Goethe

Liane Collot d'Herbois bok Colour uppfattar Karlsson som ett färgsamtal. Den var avsedd för en målargrupp kallad Magenta som uppstod runt henne på 1960-talet. Hon arbetade också fram praktiska övningar för att kunna närma sig de atmosfäriska färgerna som alltid är i rörelse.

"Lianes bok är inte lätt att förstå, i all synnerhet om man vill försöka förmedla den till andra. Hennes teorier och utsagor om bland annat de olika kulturfolkens färgupplevelser förblir öppna frågor, men de är onekligen intressanta och värda att fördjupa sig i. Inte heller Goethes färgteorier är lätta att förstå eftersom den som närmar sig dem borde göra de övningar Goethe kommer med. Att enbart teoretiskt läsa eller få det förklarat är rätt vanskligt", skriver Karlsson.

Isaac Newtons (1642–1727) färgteorier rör sig på det fysiska planet, medan Goethe höjer sig ur det enbart fysiska och hans färglära speglar livets lagar, skriver Karlsson.

"Steiners tankar om färg är i mångas ögon ytterst kontroversiella och fordrar framförallt egen aktivitet. Hans språk och ordval ter sig i modern tid främmande. Men en andlig aspekt på tillvaron stiger mer och mer in i vår vardag. Efter 1908 och fram till sin död 1925 höll han föredrag om konst och färger, och målade till och med flera skisser – också för målare – för att konkret peka på vad han syftade till. Steiner talade om färgernas inverkan på människan, ja hur de kunde påverka ända in i hennes organbildning. Goethes färglära utgjorde grunden för Steiners egen konstimpuls."

Marita Karlsson har dels valt att berätta om sina egna erfarenheter, dels försökt förmedla något av Liane Collot d'Herbois, Steiners och Goethes färg- och målningstankar. Ett stort arbete framstår det som, och boken kan säkert inspirera personer som är intresserade av atmosfäriska färger och färgteorier. Och naturligtvis alla som vill fördjupa sig i skiktmålning.

Marit Lundström