Om att arbeta och dansa

Ständig rörelse, ensamhet och begär är några av nyckelorden i Hannele Mikaela Taivassalos nyutkomna roman.

In transit

Hannele Mikaela Taivassalo

Förlaget, 471 sidor

Hannele Mikaela Taivassalo har tidigare gett ut såväl romaner och noveller som barnböcker och dramatik. Hennes nyutkomna roman In transit är skriven på ett språk som för tankarna till poesi snarare än traditionell prosa och berättar om tre personer i olika livskeden i samma släkt som alla har lämnat och återvänt till den något vaga hembyn någonstans i Svenskfinland.

På flygplatsen

Bokens handling inleds på en flygplats, vilket är nog så lämpligt med tanke på vad som komma skall. Mer än något annat är detta en berättelse om framåtrörelse och att vara på väg någonstans, även om bokens protagonister inte alltid är säkra på vart. Flygplatsen är ett återkommande element i handlingen – en slags mellanlandning innan nästa etapp i berättelsen tar vid.

Tre livsöden

Läsaren får möta Sem, Vera och Galadriel. Med häpnadsväckande detaljrikedom och en kontrasterande vaghet ger Taivassalo liv åt sina karaktärer.

Romanen skildras huvudsakligen ur dessa tre personers perspektiv i olika skeden i deras liv – skeden som ibland vävs in i varandra. Tidsperspektivet i handlingen är inte kronologiskt utan rör sig fram och tillbaka, vilket inledningsvis leder till en känsla av förvirring, även om man som läsare tämligen snabbt kan plocka upp tråden igen.

Sem är äldst, och skildras dels som en gammal man i sitt hem i byn, dels som ung i Stockholm. Vera är ungefär i samma ålder och återvänder från Helsingfors till utkanten av byn till det gula huset i den vildvuxna trädgården.

Galadriel är yngre, gissningsvis mellan tjugo och trettio, och befinner sig än i London, än i Los Angeles, än i Bombay, men återvänder småningom också hon.

Gemensamt för dem alla är komplicerade kärleksrelationer som fört deras liv i en viss riktning, en stundvis hjärtskärande ensamhet och den stora kontrasten mellan vardagens måsten och glädjeämnen. "Man måste arbeta och dansa", är en regelbundet återkommande visdom som knyter ihop handlingen på ett förtjänstfullt vis.

Med känsla för detaljer

Taivassalo skriver på ett unikt språk som klingar mycket poetiskt. Stundvis är meningarna så långa att man blir andfådd, men oftare är de avklippta i enskilda ord för att uppnå avsedd effekt. Hon har en känsla för detaljer, och miljöskildringarna är uttrycksfulla och kreativa.

Det här är ingen rakt på sak-berättelse; snarare är den full av budskap och tolkningsmöjligheter. För egen del saknar jag ibland lite skarpare konturer, särskilt mot slutet av boken. För att få ut mesta möjliga av romanen rekommenderar jag att man tar god tid på sig och inte läser alltför många av de korta kapitlen per gång. Detta är en roman som växer efterhand.

Rebecca Finnberg