Öl, pilsner och röd lemonad

Bild: Lina Enlund

För 160 år sedan eller 1858 uppfördes de första fabriksbyggnaderna i stadens fjärde stadsdel av företaget Ekenäs Ölbryggeri Bolag. På den plats där Bryggerigården i dag befinner sig. Bolagets namn skulle ändra flera gånger innan det år 1938 ombildades till Ekenäs Öl- och Porterbryggeri Ab. Bryggeriet försattes i konkurs 1963, men många karakteristiska profiler bland de anställda skulle efterlämna anekdoter som lever vidare.

En av dem var eldaren Ragnar "Rancko" Werner, som anställdes 1942. Jag minns en snäll farbror, som hade lätt att bli rörd till tårar efter några öl. Han var kort, men stark och kunde lyfta tunga sockersäckar från golvet med enbart tänderna, vilket fick en ung pojke att bara gapa.

Werners fru, Anna, var en amper kvinna som höll ordning på honom och såg till att lönedagens kuvert togs om hand. Det ledde till att Werner ofta lånade pengar av sina arbetskamrater. Pengar som han dock alltid betalade tillbaka. Det fick hans kolleger att prata med "bryggin" eller bryggmästaren Max Heining om ett arrangemang med två lönekuvert. Ett med en mindre summa åt Werner och ett med en större summa åt frun. Och så blev det.

Det var förbjudet för bryggeriets arbetare att förse sig med öl. Werner kände bra till detta men en morgon kom han gående från tappningssalen via "lilla kontoret" där bryggmästaren och några andra huserade. I var hand hade han en flaska öl och bryggmästaren frågade: "Vet inte Werner att det är förbjudet att ta öl åt sig själv?" "Int' ha någon sagt åt mig", svarade Werner oskyldigt. "Nå, nu vet Werner om det, men ta nu med ölen denna gång!" "Allright", svarade Werner som var gammal sjöman och gick raskt mot pannrummet.

En annan gång höll österbyggaren "Nanne" Lindholm på att åka fast med två öl under sitt förkläde. Bryggmästaren såg honom, anade oråd och frågade var han hade varit. "Jag lånade lite pengar av en dam i går och var nu in och betalade tillbaka dem." "Nå, har Lindholm fått någon öl då?" "Nää", var svaret. "Ge honom ett par öl då, men Lindholm skall sätta dem i byxfickorna", sa bryggmästaren. Vilket Lindholm gjorde. Hade han haft de två andra ölen i byxfickorna hade han åkt fast. Nu kom han undan med fyra öl.

På 1950-talet, med Erik Schauman som bryggmästare, löste bryggeriets montörer Uggeldahl, Danielsson & Co problemet med en 30 liters oljebytta. Man klippte upp bottnet till hälften så att man i samband med maskinunderhåll kunde vika ned plåten och plocka in öl. Den yngsta montören fick därefter bära byttan försiktigt så att flaskorna inte skulle skramla hörbart.

En känd mansperson i staden hade i smyg fixat åt sig ett eget ölavtal. Han lämnade sin mjölkkanna i en av bryggeriets källargluggar och erhöll s.k. rått öl direkt från ölkaren. Men då han om kvällarna promenerande hämtade kannan visste nog de flesta i grannskapet vad den innehöll.

Erik Fagerlund arbetade på bryggeriet i slutet av 1940-talet och kunde berätta att det även fanns andra sätt att få öl. Arbetskamraten Rejström och han frågade bryggmästaren om de fick ta några bastuöl med sig. Det gick bra "bara de klistrade pilsneretiketter på"!

Det var öltappning på förmiddagen och på eftermiddagen skulle röd lemonad produceras. Frans "Frasse" Lindh skulle fylla lemonadextrakt i kärlet som var placerat högt uppe på väggen. "Trött" efter öltappningen fumlade han uppför stegen och fick hela innehållet i ämbaret över huvudet. Och det blev en helröd eftermiddag för Frasse.

Bo Roms