Okänd soldat blir känd på svenska

Trots att pjäsen skildrar krigets fasor är skratten sällan långt borta i den första finlandssvenska uppsättningen av Väinö Linnas Okänd soldat.

Okänd soldat, Harparskog arena. Premiär: 15.6. Regi: Erik Pöysti Producent: Kerstin Karlberg. Scenografi: Petri Horttana. Klädansvarig

Ronja Aalto. Ljuddesign: Jesper Söderström. Ljud: Jonatan Flink och Jonas Grönqvist. Pyroteknik: Jonas Runeberg. Pansarvagnsförare: Gunnar P Baarman. Violinist: Helena Puukka. I rollerna: Carl Alm, Martin Bahne, Frank Björklöf, Milton Bäcksbacka, Kåre Collin, Riku Guttesen, Tommy Haakana, Joonas Heikkinen, Linnea Ingman, Jan Karell, Martin Kevin, Willehard Korander, Catrine Krusberg, Mats Lindberg, Kennet Lindholm, Svante Lindholm, Mathias Löfstedt, Victor Mattsson, Jens Nyström, Markus Ruokolahti, Walter Ruokolahti, David Sandqvist, Emil Strandell, Joonas Vartiainen, Henrik Wickström och Hellen Willberg.

Kanske är det för att humor är nödvändigt för att tackla något så vansinnigt och obegripligt som krig. Pjäsen Okänd soldat i Harparskog är rikligt kryddad med komiska element – från fyndiga dialektala uttryck till dråpliga skådespelartolkningar. I går hade pjäsen premiär, men redan på generalrepetitionen som VN fick vara med och se, satt det mesta som handen i handsken.

Rädd. Walter Ruokolahti spelar den räddhågsne Riitaoja. Bild: Chris Senn

I pjäsen följer vi kulspruteplutonen från Väinö Linnas bokklassiker. Här finns alla de bekanta soldaterna: Hietanen, Rahikainen, Koskela och naturligtvis den egensinnige Rokka. Här finns kriget ständigt närvarande, som ett muller i fjärran eller explosioner alldeles intill, stupade och sårade soldater och till och med en alldeles äkta pansarvagn. Pyrotekniken och ljudtekniken fungerar ypperligt och skapar en ljudvärld som kanske kan ge en icke krigsvan åskådare en liten insyn i hur kriget låter.

Färggrant persongalleri

Men bara explosioner och krigsscener orkar man inte se på hur länge som helst. Det som gör den här pjäsen så fängslande från början till slut är skådespelarna. Det material regissör Erik Pöysti har vaskat fram ur amatörer, hel- och halvproffs är helgjutet och njutbart. Personporträtten är träffsäkra och trovärdiga och de olika personligheterna kommer fram på ett naturligt sätt.

Personliga favoriter blir spjuvern Hietanen, som tolkas sympatiskt av Willehard Korander och lugna Koskela (Martin Bahne), som trots få repliker har en stark närvaro under pjäsens gång. Och naturligtvis Rokka. Härliga, anarkistiska, modiga, motsträviga och hårdkokta Rokka, som i Joonas Heikkinen träffsäkra tolkning trots sin hårdhet blir en sympatisk bekantskap som man inte kan låta bli att beundra. Genom den hårda ytan skymtar glimtar av Rokkas mjukhet och medmänsklighet, vilket också gör personligheten betydligt mer mångfasetterad. Även Rokka, som aldrig blir någon svaret skyldig, berörs av krigets vansinne och meningslöshet men han gör sin plikt.

En strålande lek med språket

Det ska sägas att skådespelarna har stort stöd i sina prestationer av den svenska texten, som är ytterst smidig och löpande. Inte en gång att man i publiken skulle reagera på onaturliga uttryck eller ett uppstyltat språk. Skådespelarna har tagit texten, skickligt översatt av Lena Selén och Berndt Gottberg, och gjort den till sin, med dialekter och allt. Här finns västnyländska, östnyländska, åboländska och åländska – plus en alldeles underbar högsvenska, precist artikulerad av befälet, framför allt Lammio (Carl Alm).

De språkliga elementen används också på ett finurligt sätt för att framhäva skillnader mellan just befäl och manskap. Förutom motsättningen mellan dialektalt och högspråkligt kommer klasskillnaderna till uttryck då befälet festar genom att sjunga tyska kampvisor, medan manskapet sveper i sig hembränt och dansar till Kalinka.

Allvar under ytan

Men trots de många underhållande dragen finns allvaret hela tiden där, om än lite avvaktande. Här finns livsfilosofier av varierande slag, meningsutbyten där det riktigt hettar till och utbrott som visar nerver som spänts av krigets fasor.

Färggrann figur. Mats Lindberg som Lahtinen gör en av de festligare tolkningarna på scen. Bild: Chris Senn

Ett av de personliga utbrotten, då krigets vanvett sakta drivit någon av soldaterna till gränsen för vad han klarar av gestaltas av Mats Lindbergs rollfigur Lahtinen. I en svavelosande förbannelse över krigets galenskaper lyfter han på ett ögonblick, gripande och äkta, fram det skoningslösa i att män tvingas ha ihjäl varann vid fronten. Lindberg gör också i övrigt en festligt färggrann tolkning av kommunisten Lahtinen, som svär över "kapitalisternas herrfasoner" och spyr galla över den kreationistiska världssynen.

Tröttheten, hungern och döden är ständiga följeslagare men pjäsen frossar inte i sårade och skadade kroppar. Döden sveper genom trupperna på en bår där bara stövlar sticker fram under en grov militärfilt, eller då män faller omkull i skogen vid ett anfall. Stupade soldater stiger upp och går av scenen – ett enkelt och kraftfullt grepp, även om det kan vara lite svårt att i publiken riktigt hänga med i svängarna.

Obligatoriska kvinnoroller

Lite svårt är det också att förstå vilken roll violinisten Helena Puukka egentligen är tänkt att spela i sammanhanget. Violinmusiken i sig är fin och tillför både dramatik och glädje och Puukka spelar med inlevelse. I övrigt känns rollen som någon slags Finlands mö lite påklistrad. Också förekomsten av två andra kvinnliga roller som ryskor som soldaterna siktar in sig på känns som konstlade könskvoter mer än naturliga delar av handlingen.

Den fjärde kvinnan, berättarrösten Hellen Willberg, fungerar däremot som en välkommen kontrast till händelseförloppet. Genom berättarpartierna får händelserna också en ram som gör det lättare att följa med i handlingen.

Redigerad kl. 12.53: Hietanens namn korrigerat.