Nu tar papporna över piruetten

Det som ingen kunnat tro hände. På Hurja Piruettis gnistrande vårföreställning uppträdde papporna.– Vilken tur att frun satte mig med på kursen, säger en uppsluppen Jan Söderblom.

Till vardags arbetar Fiskarsbon Jan Söderblom som dirigent för stora orkestrar både i Finland och utomlands.

Sedan hösten har han tillsammans med en liten grupp pappor gått med i dansskolan Hurja Piruettis nystartade "pappagrupp" som leds av dansläraren Sathis Hettithantri. Stilen kunde kanske beskrivas som funkyjazz. De flesta i den lilla gruppen har ingen danserfarenhet från tidigare, förutom en person som tävlingsdansat i sin ungdom.

– Jag tror att alla i gruppen har blivit anmälda av sina fruar som är med i Hurja Piruetti från tidigare. Jag och min fru och våra tre barn är nu alla med här, säger Jan Söderblom.

Männen har också helt olika livsbakgrund. En arbetar till exempel som kock, en annan som arkitekt och en tredje är verksam inom VVS-branschen.

För Jan Söderblom har upplevelsen varit överraskande stor och han skrattar ofta högt och befriat under samtalet.

- Det här är en fantastisk hobby. Vi har skrattat väldigt mycket tillsammans, även om det varit en stor mental och psykologisk utmaning. Vår lärare har nog aldrig tidigare haft en liknande grupp. I höstas ville han att vi skulle börja träna olika koreografier, men vi var inte alls på den nivån. Vi fick i stället börja med att lära oss förstå våra egna kroppar och lära känna våra egna rörelser.

Det blev islossning

Ett drygt halvår senare står männen på Tryckeriteaterns scen i Karis inför en fulltalig fredagspublik och gör det man aldrig kunnat drömma om. Man dansar. Uppträder. Och publiken är entusiastisk när männen framträder, först i en pantomimliknande uppvisning som sedan avancerar till ett nummer där den fria dansen och rörelsen getts utrymme.

– För mig som musiker har det varit en enorm befrielseprocess, en form av islossning helt enkelt. Jag har varit så fastlimmad vid musiken. Dans är en rörelseström, inte bara ett rörelseschema i likhet med det som jag utför när jag dirigerar. Det här handlar inte om kontrollerad rörelse utan om ett flöde, säger Jan Söderblom.

Ingen tröskel

Dansen som sådan är ändå ingen ny erfarenhet för Söderblom, eftersom han tidigare arbetat som dirigent för Nationaloperan. Efter höstens erfarenhet är han till och med beredd att tumma på sin tidigare uppfattning om att musiken utgör en form av grunduttryck för människan.

– I egenskap av musiker måste jag nu få säga att jag faktiskt tror att dansen finns där inom oss före musiken, som en form av grundbehov hos människan.

Jan Söderblom uppmanar andra pappor och män att följa strömmen och gå på med i Hurja Piruetti.

– Det finns ingen tröskel alls. Man behöver inte kunna någonting från tidigare.

Färgglad vårhelhet

På vårens skimrande och färgrika vårföreställning som avverkas under två veckor med hjälp av sjuttio olika grupper som tillsammans ger åttiofem olika framträdanden, var pappornas smakprov ändå bara en liten del av en stor och omfattande helhet.

Också i år kunde man beundra Johanna Lahtinens fantasifulla dräkter som förverkligats i samarbete med olika arbetsgrupper. Skogscenografin som hörde till danshelheten Ett äventyr i skogen hade gjorts av Maija Lahtinen i samarbete med några personer från Raseborgs resort.

Här kunde man genom dansen och olika visuella uttryck, ta del av skogens skepnader och anleten utifrån myller och mystik.

Mammorna tävlar

Under föreställningens andra del Dancing Stars bjöds det på en mix av olika dansstilar, främst representerade av grupper. Här stack därför Sandra Isakssons och Birk Lerviks dramatiska och skickligt genomförda pardans Escape ut. Likaså den robotliknande dansgruppen Cobrastyle som med sina grafiska svartvita dräkter, röda peruker och röda handskar rev ner stora applåder.

Bollywood ladies (mammorna) har under årens lopp utvecklats mycket och deras österländskt inspirerade dansnummer kändes proffsigt. Dessa trettiofem dansare är i juni på väg till sin första tävling utomlands (Dance Award Europe danstävling i Spanien).

Också i år kunde man förbluffas över med vilken smidighet som scen- och dräktbytena genomfördes, trots att de yngsta dansarna var endast tre år gamla.

– Många tror att det finns massor med lärare bakom scenen, men det är faktiskt bara vi dansare och några föräldrar. Vi får tidigt lära oss att ta eget ansvar för allt. Här utvecklas man inte bara som dansare utan som människa, säger Lotta Westerlund som är skogens rosa björn.