Nostalgiska memoarer om ett förr när allt var bättre

"Den som väntar sig en faktabok med sammanhang, bakgrund eller analys får vänta förgäves", skriver Lars Rosenblad om Staffan Bruuns bok Mitt liv på HBL.

Bok: Mitt liv på HBL. Författare: Staffan Bruun. Förlaget, 2018.

"Detta är en faktabok, allting jag skriver har hänt och är sant. Sannolikt kan någon annan ha en annan syn på hur det hände och framför allt varför det hände. Men detta är min historia och min sanning…"

Så garderar sig Staffan Bruun mot kritik i förordet till Mitt liv på HBL. Formuleringen kommer väl till pass, för i de mest aktuella kapitlen som handlar om kriserna på HBL är boken kort och gott Staffan Bruuns sanning. Den som väntar sig en faktabok med sammanhang, bakgrund eller analys får vänta förgäves.

Helsingforscentrerad redaktion

Denna recension skrivs några månader efter att boken gavs ut och kommenterades i insändare och sociala medier. Några kommentarer gick ut på att Bruuns budskap är för viktigt för att förtigas, och att boken förhoppningsvis leder till debatt om HBL. Så har det inte gått och när man fördjupar sig i memoarerna är det lätt att förstå varför. Bruuns historia och sanning är så till den grad subjektivt vinklad att det är svårt att se den fungera som underlag för en saklig debatt.

Bruuns vällovliga syfte med boken får tjäna som exempel. I förordet skriver han: "Dessutom finns kanske fortfarande en chans att rädda Hufvudstadsbladet från undergång och återskapa den som en rikstidning för Svenskfinland och hela Finland."

Visst är det sant att man på HBL definierade sig som en rikstidning för Svenskfinland, men om författaren på allvar har faktaboksambitioner vore det korrekt att analysera eller ens försöka beskriva verkligheten.

För faktum är att HBL hade marginaliserats som nyhetsmedium utanför Nyland långt innan internet och webbtidningar ens var påtänkta. I Österbotten följde man med världen via svensk tv och radio och svenska kvällstidningar. Vanliga österbottningar fick inrikesnyheter från Vasabladet och Rundradion medan beslutsfattarna läste Helsingin Sanomat och Kauppalehti.

"Rikstidning för hela Svenskfinland" var en självuppfattning som odlades av både redaktion och ledning på Mannerheimvägen 18. I andra delar av Svenskfinland kändes HBL irrelevant på grund av tidningens huvudstadscentrerade världsbild – en världsbild som formades av redaktionen, inte av chefer på Konstsamfundet.

Olönsam redan före internet

Staffan Bruun målar upp en förklaringsmodell till HBL:s kris där de verkliga orsakerna, det vill säga digitalisering och förändrad mediekonsumtion, inte spelar någon större roll. I stället är det bad guys i ledningen som fattar galna beslut och good guys på redaktionsgolvet som faller offer. Det är förstås strunt.

De flesta huvudstadstidningar har genomgått radikala nedskärningar under 2000-talet, så en 50-talist och journalist i Bruuns position hade lika väl kunnat skriva Mitt liv på Helsingin Sanomat/Dagens Nyheter/Svenska Dagbladet/vilken huvudstadstidning som helst.

Det som främst skiljer HBL från andra huvudstadstidningar är att tidningen var en koloss på lerfötter redan innan internet. Tidningen hade inte förutsättningar att vara lönsam, utan tidningsbolaget hölls flytande genom hyresintäkter från tidningshuset i Forumkvarteret.

Samarbete torpederades

Under många av de turbulenta år Bruun beskriver i sin bok följde jag själv med den finlandssvenska medievärlden från chefsposter på Nya Åland och HSS Media/Vasabladet. Min bild av det som är sant och har hänt på HBL och KSF Media skiljer sig på flera punkter från Bruuns.

Där Staffan Bruun menar att man på HBL "storsatsade" på webben och lät papperstidningen självdö, såg jag ett tidningshus som tvärtom inte vågade satsa på webben, utan gick fram på papperstidningens villkor och blev långt efter till exempel Helsingin Sanomat.

Där Bruun beskriver en ledning för Konstsamfundet som skulle ha velat lägga ner den tryckta tidningen, såg jag en grupp papperskramande beslutsfattare som på tok för sent förstod hur omvälvande digitaliseringen skulle bli för mediebranschen. Det finns tydliga paralleller till Stockmann där samma beslutsfattare underskattade hur radikalt näthandeln skulle förändra varuhusens villkor.

När konsekvenserna av digitaliseringen började framträda förde vi många diskussioner mellan de finlandssvenska tidningarna och mediehusen om att samarbeta för att stärka de finlandssvenska tidningarna i konkurrensen mot finska tidningar.

Undantagslöst torpederas allt finlandssvenskt samarbete av HBL/Konstsamfundet med motiveringen att HBL är en finlandssvensk rikstidning som inte kan samarbeta med andra tidningar.

Pinsamt ytlig

När KSF Medias förlust blev för stor valde ledningen att slakta de livskraftigaste delarna: Västra Nyland och Östnyland, och bevara HBL som en sjudagars tryckt tidning.

Det finns många exempel på hur Bruun slår in öppna dörrar i sina försök att hitta enskilda syndabockar i stället för att skildra hur digitaliseringen förändrar hans arbetsplats och en hel bransch.

Frånvaron av analys gör "Mitt liv på HBL" ställvis pinsamt ytlig. Det är synd, för från Bruuns utsiktspost kunde man ha åstadkommit så mycket mera.