Njutbart och tvärkonstnärligt i Fiskars

Strömmen. Ån är scenen där Annatuuli Saine framför sin dans. I bakgrunden några teaterstuderande från Västra Nylands folkhögskola.Bild: Marit Lundström

Dans, musik, dikt och en vandring i Fiskars miljö är några av elementen i en imponerande tvärkonstnärlig föreställning av dansaren Annatuuli Saine. Sus från trädkronorna och porlande vatten förstärker upplevelsen.

Dans: Kolme kohtausta matkan varrelta – Three Scenes Along the Journey. Tid: 1.9 och 8.9 kl. 18.15. Plats: Fiskars bruk. Koreografi och dans: Annatuuli Saine. Dräkt: Rutsuko Sakata. Scen 1: Tammen monologi – Oak. Manus: Kati Outinen Musik: Olli Kari Dikt: Heidi Paju. Scen 2: Rukous – Prayer. Musik: Olli Kari. Scen 3: Virta – Stream. Musik: Laura Airaksinen.

Helheten består av tre verk som Annatuuli Saine gjort koreografin till och även själv dansar. Också en handfull teaterelever från Västra Nylands folkhögskola medverkar.

Jag deltog i vandringen på lördagskvällen. En ny chans att ta del av helheten finns nästa lördag. Vandringen börjar vid värdshuset, varifrån deltagarna guidas uppför den ganska branta backen till Engelska parken där två av de tre föreställningarna visas. Den tredje tar plats när man vandrat ner igen och samlats på den lilla ön vid ån strax bakom Magasinet.

En helhetsupplevelse

Saine har berikat konstlivet i Fiskars, men även bland annat på Konstens natt i Karis, i många års tid. Till exempel det imponerande verket Virta – Stream har visats utomhus i Fiskars å för flera år sedan, och även Tammen monlogi – Oak som kom till år 2015 och äger rum på toppen av trästigen.

Men även om man sett något av verken separat tål de ses på nytt eftersom helheten och miljön är en annan. Det tvärkonstnärliga verket ingår i utställningen 125 % som är Onomas sommarsatsning på miljökonst – och vad kunde vara en bättre avslutning på utställningen än dessa levande föreställningar där dans, koreografi, rörelse och dikt tar med publiken på en vandring där miljön är den mest fantastiska scenen.

Tack vare vandrandet blir också publiken stillsamma medaktörer. Och ljudmiljön som naturen bjuder på är bättre än de mest avancerade tekniska ljudeffekter: porlandet från rinnande vatten och susandet i trädkronorna.

Också svenska ord

Ord och musik spelar också en viktig roll. Personligen njöt jag särskilt av att svenska ord och strofer – ur en dikt av Bo Bergman – klingade in i de finstämda strofer och satser som Saine uttalade på finska.

Det var som om klangerna i de två språken möttes uppe vid den mäktiga ek där Annatuuli Saine rörde sig i en hög gunga. Det var eleverna från VNF som använde svenska. I övrigt var deras roller närmast att agera som guider för publiken.

Det finns en mängd uttryck i finskan som använder trädet/träet som symbol eller metafor. En del av dessa slungades ut som små tankefacklor.

Det vackra

Annatuuli Saines graciösa och uttrycksfulla rörelser samt starka närvaro är naturligtvis avgörande i alla tre verken. Också dräkterna – konstverk i sig – bidrar till den visuella upplevelsen.

I det avslutande verket vid strömmen skrider hon fram i vattnet, bland stenarna, likt en fågel i en dräkt av vackra blå nyanser till suggestiv musik av Laura Airaksinen, även hon Fiskarsbo.

Annatuuli Saine gjorde koreografin till Virta då hennes far låg för döden, och man kan läsa in människans kamp i livets ström. Uppenbar blir den när hon sträcker händerna uppåt i något som ser ut som ett fåfängt försök att nå den himmelska makten, eller hålla kvar det som håller på att tas ifrån henne, samt i ett vrål av smärta.

Ett lugn infinner sig när hon sakta vandrar vidare längs ån, med en ljuslykta i handen.

Marit Lundström