Nicolas håller isbrytarna med mat

Nytt och gammalt. Trots att Voima är en av världens äldsta isbrytare får Nicolas Biorac arbeta i ett modernt kök. Här tar han upp ugnsluckan för att se till lasagnen som ska serveras till lunch. Bild: Kristoffer Åberg

Sedan den 28 februari har Arctias samtliga åtta isbrytare assisterat fartygstrafiken på de finländska farvattnen. Ekenäsbon Nicolas Biorac är kock på Voima som befinner sig på östra Finska viken.

– Om man är ovan är det svårt att sova när vi bryter is. Ibland när man hör smällarna undrar man hur skrovet håller. Men det är värre för dem som jobbar uppe i Bottenviken där isen är ännu tjockare. Packisen kan vara över tio meter hög där uppe. Det betyder stopp för isbrytarna.

Voima är tillsammans med Sisu och Urho en av Arctias Östersjöisbrytare och det äldsta fartyget i rederiets flotta. Det var den första isbrytaren som Wärtsilä tillverkade i det efterkrigstida förnyelseprogrammet.

Fartyget var en föregångare på den tiden, bland annat tack vare den stora motoreffekten och förmågan att vända på plats och förflytta sig i sidled. Därför byggde Wärtsilä också tre systerfartyg på export till Sovjetunionen och ett till Sverige.

Voima totalsanerades 1978-79. Då fick den bland annat ny maskin och tidsenlig interiör.

I samband med den senaste dockningen 2016 fick Voima cirka 250 ton ny bottenplåt och ny navigationsutrustning till bryggan.

– Voima är väl den äldsta isbrytaren i världen som fortfarande är i aktiv tjänst. Mässen ser ut som den alltid har gjort men utöver det ser man inte så mycket gammalt i båten längre. Också köket är moderniserat. Där finns allt man behöver, säger Biorac.

Sällsynt läge

Enligt Voimas befälhavare Toni Kovanen har denna vinter varit exceptionell. Förra gången det rådde motsvarande förhållanden var vintern 2012-2013.

– Den här vintern har vi kört och assisterat mer än de senaste vintrarna. För första gången på länge har alla isbrytare varit i trafik.

På Finska viken har det funnits tre isbrytare den här vintern. Nordica har rört sig utanför Ingå, Kantvik och Helsingfors. Sisu har varit utanför Lovisa medan Voima opererat mest utanför Fredrikshamn och Kotka. I fredags inledde Sisu dock sin förflyttning till Bottenviken där behovet av isbrytning är större.

Fartygen hjälper också varandra. Om en isbrytare har bytesdag sköter någon annan av bolagets fartyg även det fartygets område om det behövs.

Kovanen säger att Voima haft några bogseringar men att man har klarat sig rätt bra bara med att assistera fartyg, det vill säga brutit isen framför dem.

De största fartyg som Voima assisterat den här vintern har varit cirka 120 meter långa. De större fartygen klarar isen själv.

Hjälpsamt gäng

När jag når Nicolas Biorac på telefonen pausar han i sin hytt för en stund. Klockan är bara nio men i kastrullerna i byssan puttrar redan en höns- och en räksoppa som ska serveras till lunch.

Bioracs arbetsdag började klockan 7 då han tog itu med lunchen. Han ansvarar också för middagen och annat som kommer till. Till sin hjälp har han en kocksteward som bland annat har hand om att tillreda frukosten och ett ekonomibiträde som sköter mässen, diskar och städar.

En normal dag är uppdelad i sex måltider. Frukost serveras klockan 5.30. Klockan 9 är det kaffe, lunchen serveras 11.30 och klockan 15.30 är det eftermiddagskaffe med nybakat tilltugg. Middagen är klockan 17.30.

Biorac och stewarden lagar mat för en besättning på 20 personer, ibland är det även några praktikanter ombord.

Besättningen på Arctias fartyg är helt och hållet inhemsk.

– Men vi är inte många finlandssvenskar, säger Biorac som trivs bra ändå.

– Vi är ett litet team som jobbar bra ihop. Alla är hjälpsamma och det är bra stämning. Man behöver inte be om hjälp som på Sverigebåtarna.

Tio dagar till havs

Biorac har arbetat som frilansande kock sedan 2013 då han var nära att gå in i väggen som krögare.

Han har jobbat på Viking och Silja Line men också på Finnlines fraktfartyg i bland annat Nederländerna och England.

– Jag skickade in mina papper till Arctia för tre år sedan utan att få napp. Men sedan ringde de mig lite överraskande i fjol.

Förra säsongen jobbade Biorac på Sisu och Urho och fick löfte om ett nytt kontrakt för denna säsong. På fraktfartyg är tempot något högre eftersom man som ensam kocksteward gör det mesta från början till slut.

– Det roliga med långfart är att man besöker olika länder även om det är väldigt sällan man hinner gå i land för några längre stunder. På en isbrytare finns det aldrig tid att gå i land. Och de hamnar vi använder oss av ligger alla långt från centrum.

Isbrytaren ligger i hamn några timmar var tionde dag. Då byts halva besättningen ut. I samband med det bunkrar man upp och provianterar för de tio följande dagarna.

Besättningen jobbar i regel tjugo dagar och är ledig tio. Som kock är Biorac i tjänst 12 timmar i dygnet.

Hans arbetsavtal med Arctia sträcker sig till och med april och det kan faktiskt hända att Voima är ute hela april om det visar sig att det blir kallt igen. Och även om det skulle bli varmare väder syns det inte automatiskt i minskat behov av isbrytning – åtminstone inte på kort sikt. Tvärtom kan det bli blåsigt och då uppstår det packis som kan bilda flera meter höga vallar.

– Varmare väder kan till och med betyda mer jobb för oss. Vi har faktiskt haft mer att göra nu än tidigare denna vinter.

Lite äventyr också

Beroende på när du har mönstrat på kan din anställning fortsätta in på sommarmånaderna. Då används bland annat isbrytaren Sisu som mötesplats och restaurang vid kajen på Skatudden. Många prominenta gäster har varit ombord.

– Då använder vi oss av slottets hovmästare och servitörer. Det är roligt att se dem jobba iklädda sina vita handskar. Det var en hel del fina tillställningar under fjolåret, säger Biorac.

Fartyget fungerar också som lunchställe för dem som jobbar på kontoret som ligger bara femtio meter från kajen.

Arctias huvuduppgift är att bryta is och att trygga vintersjöfarten. Det är nationellt av stor vikt att varor kan röra sig sjövägen till och från finländska hamnar. Men nyttjandegraden för de traditionella isbrytarna är omkring 30 procent. De så kallade multi service-isbrytarna som Nordica och Fennica och isbrytaren Otso som är konverterad för offshore-verksamhet, har tack vare internationella uppdrag en nyttjandegrad på över 80 procent. Det kan handla om till exempel oljebekämpning, infrastrukturprojekt eller forskningsexpeditioner. Nordica var nyligen första fartyg att komma till undsättning när ett fraktfartyg från Panama började ta in vatten väster om Hogland i östra Finska viken.

Till isbrytarnas uppgifter hör också att mäta isens tjocklek. Där Voima har rört sig har isen varit mellan 20 och 40 centimeter tjock.

– Men variationerna kan vara stora. Det kan vara 20 centimeter tjock is på babord och 70 centimeter tjock is på styrbord sida.

När de som ansvarar för att mäta isen beger sig ut på vidderna med isborren i högsta hugg får även övrig personal följa med om den vill. Så Nicolas Biorac har gått på och upplevt platser som väldigt få människor någonsin får uppleva så konkret.

– Det är en häftig känsla att stå framför ett fartyg nere på isen, säger han.

Årsmodell: 1954 (sanerad 1979 och 2016).

Isklass: 1A Super. Isklass 1A Super är den högsta isklassen före 1A, 1B, 1C, 2 och 3. Till 1A Super hör fartyg vars konstruktion, maskineffekt och övriga egenskaper är sådana att de kan ta sig fram under svåra isförhållanden, i regel utan isbrytarassistans.

Längd: 83,5 meter.

Bredd: 19,4 meter.

Djupgående: 7 meter.

Maskin: Wärtsilä 16V-22.

Axeleffekt: 10,2 MW.

Topphastighet: 16 knop.

Besättning: 21 personer.

Mer läsning