Naturmänniskan som jobbar i det tysta

I mitten av november utsågs Ralf Flemmich till årets vildmarksperson i Nyland. Även om han själv tonar ner sitt värv har han gjort mycket för Västnylands djur och natur i drygt 50 års tid.

Som 11-åring lärde sig Ralf Flemmich att fiska, och som 16-åring deltog han för första gången i jakt med sin far. Redan då fick han lära sig vad jakt egentligen innebär och hur människan har en skyldighet gentemot naturen.

– Min far lärde mig att man inte har någon som helst rätt att bete sig dåligt i skog och mark. Man ska alltid ha en aktning för naturen, säger Flemmich.

Den lärdomen har följt honom genom hela livet, och i vinter har han fått en utmärkelse som svar på den respekt han givit naturen i drygt femtio år. I november blev han utnämnd till årets vildmarksperson i samband med evenemanget Nylands vildmarkseldar som i år ordnades i Raseborg.

Natur framom vildmark

Även om arrangörerna bakom Nylands vildmarkseldar talar om vildmarksperson talar Flemmich hellre om naturmänniska.

– Utmärkelsen ges åt någon som tar hand om naturen, och här i södra Finland har vi dessutom inga vildmarker.

Det arbete som Flemmich har premierats för handlar därtill specifikt om viltvård. Året om i snart 40 år har han skött om utfordring av speciellt rådjur i Ekenästrakten. Redan innan det deltog han i jakt och har redan över femtio år av erfarenhet från skog och mark.

– På 60-talet började jag jaga sjöfågel då jag jobbade vid järnverket i Koverhar. Sedan utvecklades det. I dag är utfordringen av rådjuren mitt stora intresse, och viltvården har redan länge varit det jag jobbat med mest.

Tontal säd och betor

Flemmich vill gärna göra allmänheten mera medveten om det arbete traktens jaktvårdsföreningar gör året om och oberoende av väder. Jakt som en hobby får ofta största delen av synligheten och folk känner inte till det stora arbete jägare och andra föreningsmedlemmar gör inom viltvården.

– Jaktvårdsföreningarna gör en massa som folk inte tänker på. Det är ett stort och jobbigt arbete.

Viltvårdarna enbart inom Ekenäs jaktvårdsförening bär årligen ut i medeltal tre ton säd och fyra till fem ton sockerbetor till totalt nio fordringsstationer i trakten. Maten betalas med medlemsavgifter och stöd från kommuner och företag.

– Om det är en snörik vinter kan det behövas utfordring två gånger i veckan. Alla jaktlag i regionen jobbar med sådant utan att så många människor känner till det, säger Flemmich.

Själva jakten strävar därtill efter att minska exempelvis hjort- och älgkrockar och hålla stammen frisk och stark genom att man skjuter enbart vissa individer.

– Där har forskning och utbildning gjort en massa de senaste åren. Det är också roligt att se hur både alltfler unga och kvinnor kommer med i jaktvårdsföreningarna tack vare bättre information och skolning, säger Flemmich och tillägger att jaktföreningarna blivit mycket mera inkluderande genom åren.

Viktig insats i Hagen

Även jakt har tidigare varit en stor del av Flemmichs arbete som viltvårdare, men i dag jagar han enbart sporadiskt.

– Som yngre jagade jag mycket, men såsom i alla jaktvårdsföreningar jagar de yngre medan de äldre sköter utfordring och uppföljning av stammarna.

Flemmich har länge ensam ansvarat för vissa utfordringsstationer i Ekenäs- och i Koverhartrakten. Även i Koverhar är han medlem i bygdens jaktvårdsförening sedan tiden då han jobbade på järn- och stålverket.

I Ekenäs jaktvårdsförening har han varit medlem sedan sent 70-tal och blev 2012 utnämnd till hedersmedlem. Då uppmärksammade föreningen speciellt Flemmichs engagemang för rådjurspopulationen i naturskyddsområdet Hagen i Ekenäs.

– Efter ett upprop om situationen började jag ta hand om utfordringen av rådjuren där. De var verkligen utmärglade i början, men det var roligt att se hur läget förbättrades.

Pallade äpplen

Flemmich har många även roliga historier från åren ute i naturen och det ofta mycket tunga arbetet med att bära ut mat till foderstationerna.

– Då vi bar ut äpplen till en plats i Ekenäs en höst gick det åt en massa, utan att vi märkte att det skulle röra sig speciellt många djur vid platsen. Först såg vi heller inget annorlunda på viltkameran, men då vi flyttade den lite såg vi en kvinna som bar hem äpplen i plastkassar.

Viltkamerornas huvuduppgift är trots sådana specialfall en annan. Men dem kan viltvårdarna följa med när djuren kommer för att äta, samt vilka och hur många de är.

– Om vi exempelvis ser en tiotaggad bock kan vi bestämma att den inte får skjutas under jakten. Så kan vi stärka stammen.

Flemmich har även en egen viltkamera och har också annars dokumenterat djurliv på film. Tidigare har han bland annat gjort dokumentärfilm om orrar och hjortar, samt om själva viltvårdsarbetet.

Många förtjänar beröm

Även om Flemmich efter sitt långa värv i skog och mark är både rörd och tacksam över att ha utsetts till årets vildmarksperson anser han att många andra skulle vara mera förtjänta av utmärkelsen. Han räknar up ett flertal projekt som gjort en viktig gärning för djur och natur i Västnyland, både förr och nu.

– Det arbete som gjordes för att utfordra havsörnarna på sent 80- och tidigt 90-tal är en sak. De som gjorde det över hela kusttrakten från Bromarv till Snappertuna har aldrig fått det erkännande de förtjänade, och arbetet var tungt. Det kunde innebära att släpa ut en gris som vägde ett par hundra kilo genom skogen till foderstationerna.

Själv tänkte han sluta med viltvården redan för fem år sedan då åldern började säga emot, men aktningen för naturen har hållit honom kvar.

– Man håller nog på så länge man orkar och lever, säger Flemmich.

Djupdykning i historien

Som historieintresserad har Ralf Flemmich även forskat i Ekenäs jaktvårdsförenings historia.

Till 90-årsjubileet 2013 fick han i uppgift att skriva en kort historik, men upptäckte då att föreningen inte alls var grundad 1923 såsom man trott.

Föreningen hade startat redan 1901, men då enbart med ett lov av guvernörsämbetet, inte som registrerad förening.

Först 1923 registrerades föreningen i och med en ny lag.

Flemmich står även bakom designen till både Ekenäs jaktvårdsförenings och Koverhar jakt- och skytteförenings föreningsmärken. Ekenäsföreningen fick sitt märke 1978.