När mörkret skärper sinnena

Det är dags igen för ljuskonst i Fiskars, det vill säga temautställningen Eld Ljus med installationer både utomhus vid ån och inomhus i Kopparsmedjans Svarta sal.

Temautställning: Eld Ljus. Tid: Till 1.12. Plats: Fiskars by, utomhus i parkområdet vid ån och inomhus i Svarta salen i Kopparsmedjan. Övrigt: Workshop 16.11 i Tako, där deltagarna får pröva göra syanotypier, och ljusceremoni 1.12.

Ljustemat i Fiskars har visat sig vara ett fungerande koncept. Nu lockar bruksbyn igen med näring åt sinnena efter att höstlöven dalat till marken och färgerna slocknat. Besökarna bjuds på en helhetsupplevelse med två installationer utomhus och fyra verk i Svarta salen i Kopparsmedjan. I några av inomhusverken är också ljudet av stor vikt.

Vi möts i Kopparsmedjan av Kari Alonens Valon verkostossa (I ljusets nätverk), ett ljusklot där färgerna varierar. Verket syns även när Svarta salen är stängd eftersom det placerats i glasverandan vid ingången, där det reflekteras i glaset och ter sig större än det fysiskt är.

Med klotet av ljusslingor vill Alonen lyfta fram hur oanade möjligheter öppnar sig när man bygger nätverk med ljust sinne. En vacker tanke.

Konstgjord andning

Svarta salen domineras av verket Breathe av Timo Aho. Det dominerar både på grund av sin storlek, sin placering längst in i salen och de frågor och känslor som väcks. Likt en enorm lunga andas verket in och ut med ljudliga puffar och framstår nästan som en levande organism.

Ljusslingor fängslar den svarta plastlungan som är beroende av el, teknologi och automation, det vill säga i sista hand människan som styr över dessa. Tankarna går till konstgjord andning och stämningen som väcks är aningen kuslig, vilket ljudet och rörelserna bidrar till mera än det visuella uttrycket.

Man kan inte säga att konstverket är vackert, men däremot tankeväckande. Skall lungan sluta andas? Räcker det med teknologi för att jorden ska fortleva?

Inomhus visas dessutom 100 fredsljus, som är resultatet av ett samarbete med de närliggande lågstadieskolorna, och ljudverket Ihmiset älkää peljätkö (Människor var ej rädda) med antirasistiskt budskap av Laura Murtomaa.

Det förgångna tas fram

Ljuskonstnären Tarja Ervastis Promenadi består av gestalter som placerats på båda sidorna om ån inte långt från brandtornet. Silhuetterna, som är utskurna i stålplåt, är nästan i naturlig storlek. Mellan de dubbla plåtarna löper ljusslingor som tar fram konturerna.

I dagsljus är plåtfigurerna inte så intressanta, men stämningen förändras när dagern förtätats och mörkret sänker sig. Då får gestalterna och örtträdgården liv. Figurerna framstår som skuggor från det förflutna, fortfarande närvarande i miljön de en gång levde i.

Verket hedrar med andra ord brukets historia. Detsamma gäller Ruukki ennen meitä (Bruket före vår tid) av Taru Samola, Annika Lintervo och Inka Yli-Tepsa som består av syanotypier med motiv från förra seklets början. Också det lever upp när skymningen faller, inte bara på grund av de belysta bilderna utan också den mäktiga fonden av slaggsten som den gamla kvarnen bjuder på.

Min egen första reaktion på Eld Ljus var att helheten är ganska tunn – även om kontrasten mörker/ljus alltid är effektfull. Men senare märkte jag att intrycken och tankarna fortsatte att påverka mig även efteråt, vilket visar att helheten är värd att ta in med alla sinnen.