När livet skaver rejält

Med en slags naken och omedelbar autenticitet tecknar författaren Peter Sandström ännu en gång en bukett människobilder som inte nöjer sig med att enbart få konturer.

Laudatur.

Peter Sandström.

Schildts & Söderströms. 2016.

Även i boken Laudatur vidhåller författaren Peter Sandströms romanfigurer med försiktig självklarhet sin rätt att få vara människor, även när det skaver och otillräckligheten dominerar nuet och det förflutna.

Bland dem hittas Peter, en Åbobo som fyllt femtioett och hans akademiskt lagda hustru Zebra som tidvis flyr fältet till någon som benämns Mäkinen. Skall hon komma tillbaka? Fyrtionio år och gravid? Rädslan finns och tomheten ekar i ett hem som numera befolkas av frånvarande tonårsbarn som inte längre bryr sig om en far som inte heller nämnvärt brydde sig när han borde ha gjort det.

I texten skildras några flyktiga ledsamma möten mellan barnen och fadern på gatan, där det distanserade förhållandet blir smärtsamt påtagligt. Den starka viljan, men samtidigt oförmågan och klumpigheten hos en far att nå fram med sitt budskap om villkorslös kärlek.

Vem och vad som egentligen är frånvarande kan diskuteras. Här finns mycket av medelålderns ofrånkomliga stagnation, i livet i människorelationerna. Eller är den ofrånkomlig? Kan man välja väg? När borde man göra det? Nu? Eller redan då?

Bisarra drag

Frågorna som uppstår i den långsamt framåtskridande texten kommer smygande och med plågsam självinsikt nagelfar mannen det liv som blev. Det av ödet bestämda. Eller? Som sagt. Kunde det ha levts annorlunda, men i sådana fall till vilken nytta?

I bokens parallella handling som utspelar sig i Österbotten, delvis under huvudpersonens ungdomsår, hittar vi en åldrande far och mor som bär på hemligheter som sakta nystas upp och bildra en fondvägg till den vuxne mannens liv i Åbo.

Även föräldrarna tampas med liknande bångstyriga frågeställningar som främst anas under ytan. Upp kommer bitterhet, skuld och grämelse som en följd av en tidigare otrohet som lägger sordin på tillvaron. Den som författaren presenterar med ett drag av tilltagande absurdism där förnuftsstridiga och bisarra inslag läggs till den annars lakoniskt framskridande handlingen. Det absurda kan handla om en gris som skall skjutas eller en man som hissas upp i flaggstången. Symbolbilder som gömmer på djupare tolkningsmodeller.

Välskriven prosa

Peter Sandström har alltjämt samma sällsamma förmåga som han gav prov på i romanen Transparente Blanche, att göra det overkliga verkligt i något som liknar en kalejdoskopisk byggnation.

På samma vis flyter de accentuerade människogestalterna in och ut i varandra, oavsett om vi här talar om en form av autofiktion, eller en medveten strävan efter att låta personer från tidigare böcker transformeras till något nytt.

Det kan kvitta vilket, läsningen är njutbar prosa från den första utkristalliserade meningen till den sista. Ordrikt och mångfacetterat, men sällan överflödigt.

Peter Sandström skildrar tidens flykt, meningslösheten och varandets olidliga och ofrånkomliga förgänglighet med kärlek, värme och en öppenhet som det är svårt att värja sig mot. Mjukt smyger sig gestalterna och skeendena in och gör anspråk på läsarens egna förträngda minnen, fördolda släktband och otillräckliga relationer och gläntar på dörren till små trånga skåp.

Mycket tvätt

Språket är variationsrikt och den vardagliga detaljrikedomen stor. Här finns mjuka växlingar mellan långa framåtsträvande och pulserande textsjok, till knapphändiga dialoger, ofta med inslag av dialekt. Miljöbeskrivningarna flätar sig in i handlingen på ett nästan obemärkt sett och ger den bleka tillvaron färg och form.

Över allting vilar en slags manlig melankoli, i den mån nu begreppet kan genusbestämmas. Peter Sandström undersöker manlig tillblivelse med olika medel, men i själva verket utmynnar allting ändå i en generell och övergripande existentiell tomhet som inte är könsbegränsad.

Det handlar om utanförskap, avstånd kontra närhet, oavsett om man åker omkring med sin åldrande far i en gammal Ford Taunus på den österbottniska landsbygden, eller i vaga försök att ännu kunna imponera och få ett uteblivet erkännande av en ålderstigen professor.

Kontraverserna är många. Gå eller lämna? Ju mer man tar in av texten, desto fler blir spåren, vägarna, tolkningsmöjligheterna och livets mångfald som författaren har en förmåga att presentera enkelt och till synes okomplicerat. Men skenet bedrar.

Under tysthetens och den tafatta manteln som huvudpersonen väljer att bära, finns fler känslor än vad den yttre långsamt framåtskridande skepnaden som rör sig på gatorna låter ana.

I hemmet har hans huvudsakliga uppgift numera blivit att fylla tvättmaskinen med smutstvätt. Det finns en del att tvätta, men renheten låter vänta på sig. Det är mycket solk och smuts som tumlar omkring i Peter Sandströms tvättrumma. Rytmiskt och elegant, men aldrig tillrättalagt och tillgjort.

Camilla Lindberg Reporter