När kriget nådde hemknuten

Kanonerna dundrade då de röda styrkorna försökte kväsa motståndet i Sigurds. Siri Edlund låg sjuk hemma och hörde mullret uppe i kyrkbyn.

"Jag låg alltså till sängs under de förfärliga 4 dagar bombardemanget pågick. Fru Behm bodde här med sin gosse (5 år) och skötte om mig. Varje kanonskott dunkade mig i huvudet, men värst var det nästan, då de för en stund upphörde. Då föreställde jag mig alltid: nu storma de röda och sticka med bajonetterna ihjäl de få som återstå i löpgravarna".

Så skrev Siri Edlund i ett brev riktat till sin syster Elsa Hammarberg och daterat den 16.5 1918, samma dag som Mannerheim ledde en stor parad i Helsingfors med anledning av den vita sidans seger i inbördeskriget vintern och våren 1918.

Två brev

I sitt brev återger Siri några personliga minnen från de dramatiska händelserna tidigare under året. Upplevelserna tangerar framför allt striderna mellan de röda trupperna och den skyddskårsstyrka som hade förskansat sig på Sigurds i Vols. Mellan den 22 och 25 februari utsattes gården för det avgörande bombardemang som Siri kunde höra ända ner till sitt hem på Näse Nedergård.

Brevet finns nu tillsammans med ett annat brev hon skrivit i gott förvar hos Jan Strandberg, bosatt i Kyrkslätt och vars morfars mor Siri Edlund var.

Det andra brevet, likaså riktat till systern, är daterat den 22 januari och i det återges mer alldagliga tankar och bestyr. De egentliga stridshandlingarna mellan de röda och de vita stegrade först i februari.

Halvt år gammal

Breven är fina dokument över den tidsanda som rådde.

– Vi kan ha svårt att sätta oss in i situationen. Det var rätt kaotiskt och en stor del var hela tiden rädda för sitt liv, säger Jan Strandberg som är intresserad av det förflutna och som också satt sig in i sin egen släkts historia.

När han var yngre hjälpte han bland annat sin morfar Harry Edlund att renskriva sina memoarer. Harry Edlund var son till Siri och Hjalmar Edlund och nämns även i sin mammas brev.

Harry var parets tredje son och han var ett halvt år gammal då striderna nådde Kyrkslätt.

Vita fickor i röd zon

Den första stora sammandrabbningen i Västnyland mellan röda och vita skedde den 10 februari vid Svidja i Sjundeå, därifrån de vita några dagar senare beslöt att dra sig tillbaka. Många sökte sig till Sigurds, där styrkan nu steg till över 500 man.

Stridslinjen i kriget tog form längre upp i landet med de röda styrkorna på södra sidan och de vita på norra. I praktiken hamnade därför de vita frikårer som bildades i södra Finland på "fel" sida av fronten.

Gömde sig i skärgården

På vardera sidan av linjen fann många det bäst att söka sig i skydd undan de trupper som man inte sympatiserade med och som man av olika skäl fruktade.

Till dem hörde nämnda Hjalmar Edlund, som tillsammans med förvaltaren på granngården Rilaxholm, Oscar Behm, tog sig ut i skärgården där de fick husrum hos fiskare och i tomma sommarstugor.

Det skedde vid den tidpunkt då de röda styrkorna växte i trakten för att slutligen kunna ta itu med männen på Sigurds.

Skaran i skärgården uppgick snart till ett tiotal personer, som slutligen sökte sig till tonsättaren Robert Kajanus villa på Obbnäs yttersta udde där de tog sig in för logi.

Reträtt

Samtidigt pågick striderna kring Sigurds, där de vita började känna sig alltmer trängda. I trakten fanns uppskattningsvis 3 000 man i arbetargardena.

Natten till den 26 februari, i 20 graders kyla, lyckades hela Sigurdskåren i tysthet slinka ut ur sin fästning och via Vols, Jorvas, Lillhonskas och Friggesby slutligen ta sig till stenbrottet i Edö i Obbnäs för att där inkvartera sig i baracker.

"Här förbi på isen foro de, hundra slädar, cirka 20 ryttare, resten på skidor, det var en syn, som jag aldrig glömmer" skriver Siri Edlund.

Kriget kom därmed även närmare männen i Kajanus villa som låg bara några kilometer från stenbrottet.

Misslyckad attack

Fästningsön Makilo längst ut i skärgården skulle utgöra ett tragiskt mellanspel i kriget. Männen i stenbrottet fick uppgifter om att det till stor del ryska manskapet på ön med stor sannolikhet skulle vara redo att utan större motstånd överlåta sitt fort, som därmed kunde bli de vitas räddning.

Efter förhandlingar och ett misslyckat försök att överta ön – en operation som slutligen krävde tre liv – var Sigurdskåren nära sin slutliga upplösning.

Skotten smällde

Det var i den här villervallan som också männen i Kajanus villa kom i närkontakt med kriget. Under deras tredje dag i huset uppenbarade sig plötsligt flera krigare från stenbrottet.

Oscar Behm återger händelserna i en artikel som publicerades 1928 i tidningen Klockarfar:

"Skott begynte smälla i den omkringliggande skogen. De röda jagade efter de flyende skyddskåristerna. Det blev skyndsamt uppbrott från villan. Skyddskåristerna flydde åt Ingå skärgård till. De övriga än hit, än dit."

Till slut var endast Behm och Hjalmar Edlund ensamma kvar i villan. Efter att läget igen lugnat sig började de traska hemåt i den djupa snön.

"Sent på kvällen voro vi på Näse gård, hr Edlunds hem. Här var för tillfället allt lugnt. Uttröttade lade vi oss efter 8 dygns irrfärder", skriver Behm.

Ingen skövling

Sigurdskåren kapitulerade och återstoden av den, närmare 470 personer, inlogerades på Svenska reallyceet i Helsingfors och satt där i fångenskap till krigets slut.

Edlund och Behm fick fortsätta sitt vardagsliv hemma på sina gårdar. Siri Edlund skriver att det i kapitulationsvillkoren ingick att "alla socknens husbönder skulle få oantastade återvända till sina hem, gårdarna finge ej skövlas o.s.v. Detta var vår räddning."

Jan Strandberg förhåller sig ödmjukt till händelserna under den dramatiska vintern då Finland tog sitt första stapplande steg som självständigt land.

– Det är ett mörkt och dystert kapitel i vår historia, säger han och konstaterar att allt inte är helt uppklarat ännu, ens ett sekel senare.

Samlar material

Jan Strandbergs morfar Harry Edlund som levde till 1998 var jämngammal med nationen. Med andra ord skulle han ha fyllt 100 år i år.

Under de senaste årtiondena har Jan samlat alltmer material om både morfar och andra personer i släkten. Till dem hör bland annat Gustaf Wilhelm Edlund, en av de mest betydande bokförläggarna i Norden under slutet av 1800-talet.

Gården i Näse är inte längre i släktens ägo. Kopplingar till kriget hittas ändå, även på nära håll.

Den kanonad som Siri hörde sköts från en brant inte långt från det område i Kyrkslätts centrum där Jan bor med sin familj i dag.

Källor:

Finland 1917–1920, del 2. 1995.

Flydda tider. 1997.

Sture Lindholm: Röd galenskap – vit terror. 2005.

Henrik Lindeberg (red. Sture Lindholm): Sigurds saga. 2008.

Kriget 1918

Valda händelser strax innan och under inbördeskriget:

4.12 1917 Senaten förklarar Finland självständigt.

6.12 Lantdagen godkänner självständighetsförklaringen med rösterna 100–88.

19.1 1918 Första större eldstriden hålls mellan röda och vita i Viborg.

27.1 Revolutionen utbryter i Helsingfors. I Österbotten inleder skyddskårister avväpningen av ryska förband.

6.4 Tammerfors som är ett starkt fäste för arbetargardena faller slutligen under de vitas anfall.

13.4 Tyska trupper intar Helsingfors.

5.5 De sista rödgardisterna kapitulerar i Pyttis.

16.5 Mannerheim leder segerparad i Helsingfors.