Mysdeckare i luciatider

Bild:

I andra delen i deckarserien om Anna Glad leder ett drunkningsfall in spåren på brott från årtionden tillbaka.

Som författare har Eva Frantz varit synnerligen effektiv. Sedan debuten med mysdeckaren Sommarön 2016 har hon på två år gett ut ytterligare tre böcker. 2017 kom Den blå villan, första delen i serien om äldre kriminalkonstapel Anna Glad och nu i höst utkommer förutom uppföljaren Den åttonde tärnan även Hallonbacken, en rysare för mellanåldern. Det är nästan så man undrar om kvantiteten kommer på bekostnad av kvaliteten?

I Den åttonde tärnan verkar detta ändå inte vara fallet. Anna Glad fortsätter tackla såväl brottslingar som sitt privatliv i den trevliga småstaden, men sedan Den blå villan har hon blivit singel och kollegan Rolf pensionerad och ersatt av den hurtiga yngre kriminalkonstapeln Märta. Det är fräscht med den ovanligt förekommande situationen att såväl chefen som båda delarna av det utredande arbetsparet är kvinnor. Annas hafsiga och aningen klumpiga beteende fungerar oväntat väl i kombination med den hurtiga och effektiva Märta, som i sin mer normuppfyllande kvinnlighet är en sällsynt förekommande poliskaraktär. Om hon fortsätter som Annas arbetspartner i kommande böcker får man dock hoppas att hennes karaktär får lite mera djup och inte gestaltas som fullt så helgonlik.

Ojämn stil

Helgon finns det nämligen redan gått om i Den åttonde tärnan. Det börjar dra ihop sig mot luciadag, men den snöiga decemberidyllen fläckas ner då en vinterbadare hittas drunknad. Först verkar det vara frågan om en olyckshändelse, men så småningom får händelserna allt kusligare vändningar, brott som verkar ha anknytningar till ett annat luciatåg, för flera årtionden sedan, börjar uppdagas. Den gamla skolbyggnaden på ön Stockudden har en mystisk historia som fortfarande kastar skuggor över ön, och likt helgonlegenden får är inte heller lucia och hennes tärnor i Frantz roman vara i fred för patriarkala övergrepp och orättvisor.

Dramaturgiskt är romanen väluppbyggd och spänningen håller i sig från början till slut. Däremot känns stilen och berättarperspektiven stundvis ojämna. Annas karaktär är välskriven och verklighetstrogen, hennes å ena sidan klantiga förfarande och å andra sidan professionella skärpa gör henne till en helgjuten person som det är lätt att både störa sig på och sympatisera med. Också Stockuddens tonåringar skildras, i sin pendel mellan tvärsäkerhet och bräcklighet, som trovärdiga, vilket inte alls är en lätt bedrift. Men däremot blir flera av bikaraktärerna lite väl karikatyriska, speciellt kollegan Jan Ståhlman vars roll överlag förblir oklar. Berättarperspektivet byter också i rask takt mellan flera olika karaktärer, vilket gör att helhetsintrycket blir lite spretigt. Även nivån på stilen och språket är växlande. Ibland är beskrivningarna precisa, till exempel är bilden av hinnan som bildas på kakao som kallnat effektiv och desperationen med vilken en inlåst tonåring försöker bedöva sig själv djup olustig i sin detaljrikedom. Men på andra ställen känns språket onödigt hurtigt och uttryck som "fanken", "farao" eller "hellegosingen" känns krystade och onaturliga.

Stundvis blir det även lite väl mycket av Annas kärleksbekymmer och den pensionerade Rolfs julförberedelser, sekvenser vars relevans för mordmysteriet blir tveksamma. Men är det cozy crime så är det och dessutom ger det onekligen substans åt karaktärerna. Senast när Anna smålullig sms:ar sin förtjusning som åkt till Kanada att hon "skanar" honom väcks läsarens medkänsla och sympati. För min del får Frantz gärna hålla uppe samma takt som hittills, jag väntar redan med spänning på följande bok.