Musikmåleri med bred pensel

Bild: Sara Selenius

Klassisk musik kan ibland upplevas som svår att ta till sig. För gammalmodig, för invecklad. Violinisten Frida Backman vill presentera denna genre så att den inte skall kännas för abstrakt och komplicerad, utan att vem som helst skall kunna lyssna.

Frida Backman rör sig mellan barock och avant garde och tillsammans med sitt instrument skapar hon konserthelheter där hon upplyser och informerar publiken, inte bara med musik utan även genom kuriosa och fakta.

Kvällens konsert i Snappertuna kyrka inleder hon således med att berätta. Programmet består av Paul Hindemiths Soloviolinsonat opus 31 nr. 2, finländska kompositören Roger Wanamos Night of the Humble Flea som är skriven för Backmans violindiplomkonsert vid Royal Academy of Music i London och Sergei Prokofievs Soloviolinsonat op. 115.

Vi får höra om hur stränga regler har tyglat tonsättare i flera hundratals år. Exempelvis fick man inte avsluta ett stycke hur som helst, inga mollterser eller dissonanser lämpade sig. Kvinter och oktaver var där­emot mer okej. När reglerna började luckras upp i slutet av 1800-talet blev musiken friare och mer vågad. Kompositörerna började måla musiken med sitt eget tonspråk. Att måla i toner är även konsertens namn.

Hyllning till våren

I Hindemiths soloviolinsonat från år 1924 kombineras dur och moll inom samma fras och ackorden avlöser varandra så det blir svårt för lyssnaren att avgöra i vilken tonart man rör sig. Sonaten är en hyllning till naturen och våren. Andra satsen är långsam och växlar också mellan dur och moll, såsom solen går i moln och träder fram igen, föreställer sig Backman. Stämmorna följer varandra i par om par och flöjttonerna visslar skarpt fram här och där.

I pizzicatosatsen fascineras jag av vilken versatil och fyllig musik en ensam violin kan skapa. Det är allt mellan böljande och klingande toner till skarpa och knäppande arpeggion. Kyrkan är ett utmärkt konsertrum som låter nyanserna träda fram. Backman berättar att fjärde satsen bygger på en melodi av Mozart som är baserad på dikten Komm, lieber Mai.

Melodin är tonal och traditionell i sin naturliga form, men så småningom förvandlas den till en klättrande historia som svingar sig av och an i notsystemet. Melodin förtäcks i framfarten av ackord, kromatik, orgelpunkt och strötoner men landar slutligen tryggt i originalkänslan.

Ett hetsigt kryp

I Night of the Humble Flea (2007) har dissonanserna i sekundintervallerna en central roll. Musiken i det välskrivna verket låter faktiskt som en berättelse om ett litet hetsigt kryp. Loppan slänger och vänder, den biter och nafsar i sitt olyckliga offer. Jag gillar melodin som växer fram ur flertalet flöjttoner. De ger violinen en annorlunda och luftig klang och den låter nästan som ett blåsinstrument.

Prokofievs violinsonat (1947) sätter punkt för konserten. Den är mer tonalt utformad än de övriga styckena och kontrasterna finns närmast i skildringen av arketyperna som har sina egna meloditeman. Där finns det goda och det onda. Det känns fräscht att sätta det traditionella musikmålandet till sist. Det gör att man som lyssnare kan slappna av efter att ha spetsat öronen koncentrerat i de mer atonala styckena. Prokofievs harmonier är inte bara klassiska, utan även folkmusikbetonade.

Två chanser till

Det är verkligen imponerande att en träkropp med metallsträngar kan skapa så många olika klanger och sinnesstämningar. Att ett till synes litet instrument kan fylla en stor sal på samma sätt som en hel orkester. Detta beror också till stor del på artistens intensiva karisma och tekniska kunskap. Det är en njutning att följa med Backmans kroppsliga uttryck, stråkens kvicka svängningar, och fingrarna som löper smidigt över hela greppbrädan.

Backman ger två konserter inom samma helhet i Ekenäs kyrka den 11 mars och i Bromarv kyrka den 28 april. Missa inte!