Motsols i Australien

Är det inte så att man frestas fundera på vilka mänskliga livsstilar de olika fågelarterna motsvarar?

Den här hösten har jag varit i Australien. Att vara i Australien är att befinna sig i ett alternativt universum; det är vår, solen går motsols, den balkong jag ofta sitter och läser på är behagligt sval därför att den vetter mot söder.

När jag var på väg hit tänkte jag mycket på krokodiler. Självupptaget tänkte jag på att om jag blev äten av en krokodil så skulle det snart vara det enda människor hemma i Finland över huvud taget skulle komma ihåg om mig: "Merete Mazzarella?" skulle de säga. "Visst var det hon som reste till Australien och blev uppäten av en krokodil?"

Nu har jag lärt mig att krokodiler som fångar en människa först rullar henne runt några gånger för att hon ska tappa andan och sen försöker dränka henne innan de börjar äta henne. Kanske det är en tröst att tänka att man blir dränkt innan man blir äten? Man kan också tänka på hajar och på ormar vars gift dödar inom några minuter. Det är betydligt fler som blir bitna av hajar och ormar än av krokodiler. Många av mina nya bekanta berättar lugnt att de har giftormar i trädgården.

Men allra mest har jag tänkt på fåglar. Liksom vi i Ekenäs promenerar runt Ramsholmen promenerar vi här varje morgon runt den sjö som finns på universitetsområdet och tittar på pelikaner och ibis och svarta änder. Den första veckan tänkte vi också mycket på den australiska skatan. När den har ungar är den oerhört aggressiv: fotgängare angriper den på en radie av femtio meter, cyklister inom en radie av hundra meter. Den angriper alltid bakifrån.

"Brush turkey" heter en australisk kalkonart (australisk buskhöna, red:s anm.). Runt campus ser man många brush turkey-hanar som sprätter och sprätter och nu vet jag varför. Brush turkey-hanarna – som för övrigt är nog så spektakulära redan till utseendet, under hakan har de nämligen något stort och gult som ser ut som en sprucken ballong – har just nu fullt upp med att bygga bo. De är mycket envetna, de kan släpa kvistar och löv flera hundra meter, de bygger och bygger. Sen kommer olika honor och inspekterar boet och det viktiga är att temperaturen ska vara precis rätt. Om en hona tycker att boet verkar lovande kan hon själv justera det en smula: lägga till eller ta bort ett par kvistar. Sen lägger hon sina ägg – och därpå ger hon sig av. Något familjeliv är inte aktuellt: när ungarna kläcks får de klara sig alldeles på egen hand – så gott det nu går, i praktiken stryker de flesta med.

Nästan lika tankeväckande är den indonesiska göken. Den lägger på gökvis sina ägg i andra fåglars bo men sen hänger den där i närheten, följer med hur ungarna kläcks och får mat och växer till sig – och när de är flygfärdiga avhämtas de raskt och tas med till Indonesien. Är det inte så att man frestas fundera på vilka mänskliga livsstilar de olika fågelarterna motsvarar? Och till de australiska fåglarnas försvar ska sägas att änderna här är mer jämställda än hemma: här simmar pappa lugnt tillsammans med mamma och ungarna.

Merete Mazzarella Författare

Mer läsning