Motivet växer fram ur duken

När Eeva Airaksinen målar tillämpar hon en intuitiv dialog med duken. – Det är målningen som ger mig motivet, inte jag.

Eeva Airaksinen glömmer numera enkla saker. Med ett muntert skratt konstaterar hon: "Nu minns jag inte riktigt, du får fråga Laura".

Dottern Laura Airaksinen fungerar som minne och tolk för modern som för några år sedan fick diagnosen alzheimer. Det hindrar henne inte från att tala hur skarpt som helst om måleriet och andra "evigt viktiga" saker; det är de världsliga detaljerna som stundvis faller ur minnet.

När vi ser på målningarna som snart ska hängas upp i Fokus i Karis minns hon inte alltid var och när de är målade. Men berättelserna som finns på dukarna öppnar sig oftast när hon ser dem.

Tillit till intuitionen

Eeva Airaksinen är i dag 80 år och har nyligen haft en utställning i Helsingfors. Blicken blir vaken och skarp när hon talar om sitt målande och om den metod hon använder sig av.

Hon berättar att processen börjar med att hon lägger färg på duken, tvättar bort av den och lägger nya färglager, tvättar bort och lägger ny färg. Så fortsätter hon ända tills ett motiv börjar växa fram liksom av sig självt. Det är någonting som vill gestaltas.

– Det är inget jag planerar på förhand, tvärtom nollställer jag mig och låter mig ledas av processen och vänta ut den. Ibland tar det lång tid, ibland går det med en gång.

Det väsentliga är att ha tillit till det intuitiva.

Starka berättelser

Det är inte ovanligt att de motiv som skymtar fram är djur – eller aningar om djur. Ofta hästar eller elefanter. Men också ansikten av människor kan ta form. Ibland blickar de uppifrån nedåt som om de befann sig på en annan än jordisk nivå. Också symboler och former märks i bilderna.

En del av målningarna framstår som vackert mjuka och milda i sin framtoning, andra är dynamiska med kraftiga spänningsfält och rent av skrämmande element.

Också berättelserna bakom målningarna kan vara märkliga, till exempel en bild med drunknande människor där händer sticker upp ur djupet. Den målade Eeva Airaksinen några veckor innan Estonia sjönk. Det hela blev inte mindre ödesmättat av att en person kom på besök för att han bott i hennes hus i sin barndom och det visade sig att han var en av få som överlevde förlisningen.

Konstterapi

År 1999 gick Eeva Airaksinen i pension från sitt jobb som psykiatrisk skötare och konstterapeut på Jorvs sjukhus i Esbo. I fem år hade hon studerat gestalt- och expressiv konstterapi för holländaren Michiel Czn Dhont som höll kurser i Pukkila i Karislojo. Det här påverkade även hennes eget målande.

– Med patienterna var det viktigaste att vara sann i sig själv och inte försöka styra dem. Man ska godkänna det som kommer fram och inte komma med tolkningar. Var och en vet bäst själv.

Ej det bekväma

Eeva Airaksinen har alltid följt sin inre röst, också då det varit mindre bekvämt. Enligt dottern kan man se tre klara perioder i moderns liv: societetsdamen, vänsteraktivisten och asketen.

Den sistnämnda tog plats i samband med flytten från Grankulla till Fiskars där hon tillsammans med några andra köpte ett stort gammalt hus på 1990-talet. Där har hon bott med utedass och vedeldning ända tills hon för ett år sedan flyttade till en liten pensionärsbostad.

Mycket av sin tid tillbringar hon hos dottern och dennes treåring. Genom åren har även sonen och hans barn fyllt hennes liv. Lika starkt närvarande är också den andra sonen som dog endast 21 år gammal.

Hon konstaterar att det finns saker som ett sviktande minne inte rår på, sådant som bor djupt inom oss och ibland kommer fram i inre bilder.

Eeva Airaksinen ställer ut sina målningar i galleri Fokus i Karis 21.3–7.4.