Mobbningens dramaturgi

En mycket svartvit och föråldrad syn på skolan och samspelet mellan vuxna och barn sticker upp sitt fula huvud i olika forum.

En skolpojke i Kotka har tvingats äta giftiga hästkastanjer och ha läckande batterier i munnen och våra hjärtan blöder när vi läser om hans utsatthet. Plågade föreställer vi oss hur det skulle vara om ett barn vi älskar blev utsatt för sådan grymhet. Ilsket undrar vi varför ingen satt stopp för mobbningen.

I fiktionen ser mobbningens dramaturgi ofta ut på samma sätt: Vi ska lida med den trakasserade huvudpersonen och vår hämndlystnad ska växa, ända fram till det förlösande slutet då plågoandarna får sitt rättmätiga straff. Kanske tycker vi därför att verkligheten borde fungera likadant, men det varken kan eller ska den göra.

Att mobbning bland barn väcker starka känslor är självklart, men ibland är vuxnas idéer om hur man borde lösa problemen skrämmande. En mycket svartvit och föråldrad syn på skolan och samspelet mellan vuxna och barn sticker upp sitt fula huvud i olika forum.

Någon delar en insändare om att mobbare ska tvingas ställa sig upp inför klassen och hålla föredrag om varför de njuter av att mobba andra. Förslaget möts av idel hurrarop på Facebook. Som lärare tänker jag: Herregud, vilket maktmissbruk jag skulle göra mig skyldig till om jag tvingade en elev till det där. Ingen skulle må bättre och straffet skulle ge klassen helt galna signaler om hur vuxna löser konflikter.

Naturligtvis ska mobbningen tas på största allvar. Polis och andra myndigheter ska kopplas in när det finns skäl till det. Men dagens skola kan inte syssla med förödmjukande bestraffningsmetoder. Som Johanna Mäki-Havulinna visar i en färsk avhandling mår en klass bra när atmosfären är förtroendefull och läraren är öppen, modig, ärlig och rättvis.

Skolan ska se till att alla elever, mobbaren inbegripen, mår så bra som möjligt. Och en ung person som mobbar andra är nog inte själv så trygg och harmonisk under ytan. Hen behöver stöd för att komma till insikt om och lyckas ändra sitt beteende, också för sin egen skull. När vuxna kräver fängelse för minderåriga, vilket har förekommit i diskussionstrådar om Kotkafallet, blottas inte bara en hemsk samhällssyn utan också en total okunskap om modern psykologi, sociologi och pedagogik.

Skolan jobbar förebyggande och får stopp på fler mobbningsfall än det kanske ser ut utifrån. Ibland misslyckas man och det är en tragedi precis varenda gång. Men det går inte att få bort mobbningen genom att skapa rigida regler, eftersom varje fall är unikt och komplext. Man kan till exempel inte bestämma att det alltid ska vara mobbaren som måste byta skola. Ibland är så många barn inblandade att man inte kan tvinga dem alla att byta skola. Ibland inser föräldrarna inte hur det är ställt. Ibland är mobbaren ett offer och offret en mobbare.

Mobbningen finns överallt i samhället och vi ska motarbeta den så gott vi någonsin kan. Men hämndlystnad, ogenomtänkta svartvita regler och förödmjukande bestraffningar gör bara allting ännu värre.

Katarina von Numers Ekman modersmålslärare och författare