Mobbningen sker i det dolda

Ge inte upp. Jessica Lundström uppmanar alla som blir mobbade att be om hjälp ända tills de får det.Bild: Privat

Jessica Lundström blev mobbad periodvis under hela låg- och högstadiet. Hennes föräldrar hade ingen aning om att deras dotter blev mobbad och de få gånger som lärare hade möjligheten att ingripa så gjorde de inte det.

I Lundströms fall var mobbningen psykisk. Det skreks skällsord efter henne i korridorerna och när hon lade upp en video på Youtube där hon sjöng så spelades den upp under rasterna för att göra narr av henne. Då bad hon om hjälp av en lärare, men hen gjorde ingenting åt saken.

– Jag hade lagt ut videon på Youtube som en kul grej eftersom jag älskar att sjunga, men läraren sade åt mig att jag får stå ut med att videon spelas eftersom att jag själv hade lagt upp den på nätet. Det spelade ingen roll att den spelades upp för att jag skulle må dåligt av det, säger hon.

Inte ens föräldrarna visste

Förutom ett par incidenter skedde mobbningen när det inte fanns lärare omkring som kunde se eller höra vad som pågick. Lundström berättade inte ens för sina egna föräldrar om mobbningen förrän några dagar innan hon skulle gå ut nian.

– Jag dolde ju mobbningen för mina föräldrar i nio år så jag kan inte riktigt vara arg på lärarna för att de inte märkte. Jag önskar ändå att människor skulle ingripa om de märker att någon blir mobbad eller att den utsatta själv vågar ta steget och be om hjälp, eftersom mobbning är så dolt, säger hon.

Lundström önskar också att hon själv skulle ha vågat be om hjälp ända tills någon hade tagit henne på allvar. Hon gjorde det inte eftersom hon var rädd att mobbningen skulle bli värre.

– Jag sade aldrig rent ut åt lärarna att jag blir mobbad eftersom jag var så rädd att situationen då skulle bli mycket värre. Jag var helt enkelt rädd för konsekvenserna, säger hon.

Mobbningen pågick inte konstant, utan Lundström hängde också med dem som mobbade henne. Det var en liten skola så de flesta umgicks med varandra. Hon säger också att många av eleverna var medvetna om att hon blev mobbad, men ingen gjorde någonting.

– En dag kunde jag hänga med dem som mobbade mig och följande dag var de elaka igen. Jag tror att mobbningen inte togs på allvar bland mina klasskamrater eftersom det kunde hända att jag blev ledsen för stunden när någon sa någonting elakt men sen gick det över. De såg ju inte att tankarna ändå blev kvar och snurrade i mitt huvud.

Grät på kvällarna

Även om Lundström själv aldrig berättade för sina föräldrar om mobbningen eller hur dåligt hon mådde, så hoppas hon att andra som blir mobbade inte skulle göra samma misstag.

– Var inte ensam med mobbningen utan tala med dina föräldrar eller någon annan vuxen. I många fall skulle det säkert också hjälpa om någon annan tog upp saken med den mobbade eftersom man sällan själv vill göra det, säger hon.

Under tid Lundström själv blev mobbad grät hon i badrummet på kvällarna för att ingen skulle höra henne. På nätterna grät hon däremot så högt som hon vågade för att någon av misstag kanske skulle höra och hon skulle vara tvungen att berätta vad som pågår.

– Jag ville ju inte säga åt mina föräldrar att deras lilla dotter som gick på lågstadiet var trött på livet. Det kan hända att det skulle ha varit lättare att berätta om någon hade frågat hur jag mådde.

Nya vänner

När Lundström fick mopedkörkort började hon må bättre. Då kunde hon lätt komma till Ekenäs var hon hade hittat nya vänner att umgås med.

– De hjälpte mig verkligen. De gjorde det som vänner ska göra, de ställde upp för mig och fick mig uppdragen från allt det dåliga, berättar hon.

I dag har hon gått vidare och känner inget hat mot sina mobbare, men hon har inte heller förlåtit dem.

– Jag kan bra småprata med dem som mobbade mig om vi råkar ses ute någonstans, men jag umgås nog inte med dem.