Märklig klimatdebatt

Det är med förvåningens finger i häpnadens mun man tar del av den pågående klimatdebatten. Jord- och skogsbruket stämplas ofta som bovar i dramat, trots att de är de enda näringarna som genom växternas assimilation upptar koldioxid från atmosfären och därigenom minskar på mängden koldioxid.

Man frågar sig hur undervisningen i biologi och speciellt då avsnittet kolets kretslopp har kunnat gå vissa politiker och andra tyckare spårlöst förbi. Med hjälp av klorofyll. sol, vatten och näringsämnen upptar och binder växterna koldioxid och avger syre.

Man har beräknat att en skörd på 5 000 kg spannmål per hektar innehåller cirka 2 250 kg kol och att det till det behövs cirka 8 000 kg koldioxid. Dessutom innehåller halm och rötter som blir kvar på åkern ungefär samma mängd kol, totalt alltså cirka 16 000 kg koldioxid. Det är delvis oklart hur mycket och hur länge den senare nämnda kolmängden stannar kvar i jorden, forskning behövs. Vid vallodling (hö, ensilage) är koldioxidbindningen ännu större än vid spannmålsodling. Vi har totalt cirka 2,5 miljoner hektar i odling.

Skogen binder cirka 1 000 kg koldioxid per kubikmeter tillväxt, vid en normal tillväxt om 4-5 kubikmeter per hektar behövs alltså 4-5 000 kg koldioxid.

I den aktuella debatten stämplas speciellt jordbruket för att man enligt beräkningarna inte nämnvärt lyckats minska det totala utsläppet av koldioxid. Mycket har dock gjorts och mycket kan säkert ännu göras för att ytterligare öka bindningen och minska utsläppet av koldioxid och övriga växthusgaser. Beräknat utsläpp per producerad enhet har dock minskat kraftigt om man samtidigt beaktar ökade skördar i växtodlingen och ökad avkastning inom djurhållningen.

Ett effektivt jord- och skogsbruk binder mest koldioxid, vilket borde ligga i allas intresse. Plockhuggning i skogen och ekojordbruk i all ära, men de binder mycket mindre koldioxid än det traditionella jord- och skogsbruket samtidigt som energibehovet per tillverkad enhet är större.

För att åstadkomma en effektiv koldioxidbindning behövs självfallet insatser av olika produktionsmedel i form av bland annat gödsel i växtodlingen, bränsle för traktorer och spannmålstorkar och el för uppvärmning och olika maskiner. Allt detta förorsakar utsläpp av koldioxid, men detta borde mätas mot den mycket stora bindningen av koldioxid som jord- och skogsbruket står för. Att enbart mäta utsläpp utan att beakta nyttan är en ensidig analys. Ingen kan väl påstå att det är klokt att lägga ned jordbruket och i stället importera maten med flyg från områden med nedhuggen regnskog.

Då man beräknar totalutsläppet från jordbruket räknas inte producerade råvaror märkligt nog som ett plus för jordbruket eftersom de konsumeras och inte lagras. Det är ju vi som konsumenter som står för utsläppen via vår konsumtion och utandning av koldioxid. Jämför användningen av fossila bränslen i form av kol och olja, där är det inte producenterna av dessa som stämplas som bovar utan mest vi som konsumenter.

Vi borde sträva efter ett så fossilfritt samhälle som möjligt. Kol och olja ökar koldioxidhalten i atmosfären, via kolets naturliga kretslopp skapar vi livsmedel och energi utan att nämnvärt höja mängden koldioxid. Väte kan vara en framtida god energikälla. En överdriven tilltro på fördelen av ökad elanvändning kan även vara en risk så länge en rätt stor del el fortfarande produceras med fossila bränslen.

Henrik Andberg Sjundeå