Mångbottnat och visuellt imponerande om undergången

Episk teater. En kyrka skapas genom en greenscreen och projiceras i realtid på skärmen ovanför scenen. Celia Hakala i förgrunden och Johanna af Schultén som Jesus på korset.Bild: Cata Portin

Det regnar utan uppehåll över människorna i det lilla kustsamhället, och vattnet stiger. Människans oförmögenhet att förändras och växa upp är teman på Svenska teaterns stora scen.

Pjäs: Sånger vid randen av ett grått hav

Text: Pipsa Lonka.

Översättning: Sofia Aminoff

Regi: Janne Reinikainen

Scenografi: Otso Linnalaakso

Kostymer: Hanne Horte

Hår & mask: Pirjo Ristola

Ljusdesign: Tom Kumlin

Ljuddesign: Andreas Lönnquist

Videodesign: Joonas Tikkanen

Musik: Oskar Silén

På scenen: Mikael Andersson, Thomas Backlund, Max Forsman, Celia Hakala, Sophia Heikkilä, Joonas Heikkinen, Nina Hukkinen, Sue Lemström, Johanna af Schultén, Oskar Silén, Mitja Sirén

Tid & plats: Presspremiär 16.2 på Svenska teatern, Helsingfors

Tytti står i den tomma kyrkan, hon har inte sovit på flera år. Egentligen står hon framför en greenscreen, och via en kamera förmedlas hennes bild i realtid till en stor skärm ovanför scenen, där illusionen av kyrkan skapas.

Då händer det, Gud själv uppenbarar sig, en mysfarbror i vit joggingdräkt och lika vitt helskägg. Han väcker Jesus som hänger på korset och sveper lidandet från hans ansikte. Tillsammans försvinner de ut genom väggen.

Senast i det här ögonblicket blir det klart att detta är en berättelse om apokalypsen. Tidigare har vi sett Gud delta i en orienteringstävling, och att han fattat ett slags roat intresse för sin skapelse är uppenbart. Men vad betyder det här?

I Pipsa Lonkas Sånger vid randen av ett grått hav, i välfungerande svensk språkdräkt av Sofia Aminoff, är ingenting entydigt. Kanske är Tytti och alla de andra i det lilla kustsamhället redan döda. Kanske befinner de sig i något slags limbo. Det som är klart är att vattnet stiger, utan att någon kan eller vill göra något för att förhindra det.

Synliggjorda strukturer

Visuellt är det en imponerande föreställning. Lonka har inspirerats av Roy Anderssons sätt att berätta om människor via landskap och rum. Hon strävar efter att ge en helhetsbild av detta konstiga samhälle, att placera människorna i sitt sammanhang.

Regissören Janne Reinikainen hämtar å sin sida ett visuellt berättande där så gott som allting som händer på scenen filmas och projiceras på tre skärmar. Visuella effekter skapas med hjälp av greenscreens och scentekniker som sprayar vatten på skådespelarna för att skapa illusionen av regnet som faller i en outsinlig ström.

Det är ett grepp som egentligen arbetar mot Lonkas manus, där helbilderna och människan som en del av ett större landskap är det centrala. Reinikainen går istället in på detaljerna, ofta i extrema närbilder av skådespelarnas ansikten. I bästa fall blir det ett både-och-scenario, där helheten och detaljerna stöder varandra, och summan blir större än delarna. Andra gånger blir effekten närmast splittrande.

Kameran som spion

Väl fungerar det i den imponerande inledande presentationen av människorna i samhället, där kameran fungerar som en slags spionerande inkräktare, samtidigt som en kameraåkning genom en miniatyrmodell av samhället placerar byborna i landskapet. Otso Linnalaaksos scenografi samverkar sömlöst med Joonas Tikkanens ljus- och videodesign.

Strukturerna synliggörs och blir en del av berättelsen. Miniatyrmodellen står längst fram på scen, och både filmaren och teknikern som sprutar vatten över den är fullt synliga.

Något övertydlig känns presentationen som inleder pjäsen, där hela ensemblen samt alla tekniker hälsar publiken välkommen och berättar om pjäsen. Man förstår poängen, visst, det är metateater, och allt är en brechtiansk konstruktion, men det klarnar nog snabbt i vilket fall som helst.

Självbelåten berättare

Ekokatastrofen är ett fascinerande och viktigt tema, som Lonka behandlar med intelligens och subtilitet. De flesta karaktärerna beter sig som barn, de är totalt ovetande om sin omvärld. Pasi (Mikael Andersson) bygger dammar i sanden med en plastspade medan vattnet stiger. Han och de andra männen i byn är helt beroende av sina mammor, men mammorna vill inte veta av dem. Kerttu (Sophia Heikkilä) vill sova i sin mammas säng, och beter sig som en treåring när mamman slänger ut henne.

Är det här då en bild av vårt samhälle? Vi tittar bort, vi växer aldrig upp, vi tar inte itu med någonting innan det är försent. Och våra föräldrar har övergivit oss.

Lonka gör en poäng av övertydligheten då hon förser sin pjäs med en pratsam berättare (Oskar Silén, som också komponerat den drömska musiken). Han sitter i en glasbur på scenkanten och följer med sina karaktärers förehavande med nyfikenhet och överseende sympati. Mestadels kommenterar han helt självklara saker, lite som en av dessa personer som känner sig tvingad att förklara för sin omgivning vad som händer i tv-programmet de alla ser på.

Rätt i tiden

Om inte Gud skulle förekomma som en karaktär i berättelsen kunde man tro att det är berättaren som är skaparen, såpass stolt låter han över sina udda figurer. I stället kanske han representerar pjäsförfattaren, som ju är den som på riktigt skapat alltihop, också Gud.

Reinikainen utvinner det bästa ur sina skådespelare. Bland annat Joonas Heikkinen som den tragiska urfinska mannen Petteri och Celia Hakala som Katri Helena-fantasten Tytti imponerar. Men många andra gör fina roller, för många för att lista dem här.

Pjäsens ursprungliga titel är These Little Town Blues Are Melting Away, och i andra akten, som utspelar sig på seniorhemmet i Happiness-centret dit byinvånarna blivit evakuerade undan vattnet, får Frank Sinatras ikoniska version av sången en viktig roll. Det handlar om längtan till något annat, om viljan att fly hellre än förändras.

Sånger vid randen av ett grått hav är något så otidsenligt som episk teater, men känns kanske just därför så rätt i tiden. Det är en mångbottnad föreställning vars motto kunde vara det samma som Happiness-centrets: Hela livet på en och samma plats.

Martin Welander