Man ska inte bli gammal i Raseborg

Att vi bor i en region med natursköna områden och med havet omkring hjälper oss inte långt när vi blir sjuka och gamla.

Jag blev så himla ledsen och arg när jag läste om Ethel Storsjö, 89 (VN 1.9) som miste både färdtjänst och hiss på grund av någon tjänstemans subjektiva bedömning. Hälsovårdsdirektören menar att "oberoende av ålder kan man ju bli bättre, exempelvis efter en operation". Storsjö har genomgått ett antal operationer både i höfter, knän och händer, men behöver fortfarande service och hjälpmedel för att kunna leva i en någorlunda meningsfull tillvaro.

Hur har man tänkt när stadens ledande socialarbetare gjorde upp serviceplanen för Storsjö? Hur resonerade man när man ansåg att hon "inte längre uppfyllde handikappservicelagens krav för att få service"? Som tur är har hon anhöriga med spetskompetens (läkare och inom kort jurist) som kan hjälpa henne strida för sin sak, men alla har inte det. Hur går det för dem? Inte bra, är en slutsats som vem som helst kan komma fram till.

Man ska inte bli gammal, lika litet skall man ta sig friheten att bli sjuk i Raseborg, och det gäller inte bara seniorer, utan samtliga invånare i kommunen. Att vi bor i en region med natursköna områden och med havet omkring hjälper oss inte långt när vi blir sjuka och gamla. Hur kan vi njuta av livskvalitet när vi inte längre kan ta oss ut för att socialtjänsten begränsar vår rörlighet genom subjektiv (detta med "subjektiv" är min egen bedömning av handläggningen) tolkning av lagstiftningen?

Hur kan vi känna oss trygga utan adekvat sjukvård, när det inte finns läkare på sjukhuset, ingen jourmottagning värd namnet eller ens tillräckligt med personal på sjukhuset? Den personalstyrka som finns är minimal till antalet, trötta, sönderstressade och även de oroliga för sin framtid inom yrket.

Vart är Raseborg på väg?

Mariann Rosendal, Skogby

Mer läsning