Måleriska och vemodiga dikter

Bild: Ksf-arkiv

Tua Forsström är en sällsynt finländsk poet av världsklass vars namn ibland förekommer i spekulationerna kring Nobelpriset i litteratur. Hennes stabilt högklassiga produktion har fått en värdig fortsättning i den nya diktsamlingen Anteckningar.

Bok: Anteckningar. Författare: Tua Forsström. Förlaget 2018, 52 s.

Nu när höstmörkret närmar sig är det en lämplig tid för Forsströms stämningsfulla, djupt vemodiga dikter. Lite som Höstvisan av Tove Jansson är Forsströms poesi en viktig del av det finlandssvenska mentala landskapet. Forsström fick bland annat Nordiska rådets litteraturpris 1998 för Efter att ha tillbringat en natt bland hästar.

"På bordet ligger granna kritor, sax och tejp

När hjärtat är sorgset förvandlas allt vatten i världen

till tårar"

I dikten uppstår en kombination av en vardaglig observation av olika föremål på ett bord och en lyrisk beskrivning av sorgen när den är som starkast. Den forsströmska poesin är målerisk och i den vävs inre och yttre landskap samman till stilsäker och mogen dikt. Språkligt är det en ren glädje att läsa Forsström också om tematiken i Anteckningar kretsar mycket kring sorgen, döden och förgängligheten. Om poesins väsen lyfter hon fram en insikt av W.H. Auden om att dikterna tillåter oss att umgås med de döda. Medan skrivandet kan ha en terapeutisk dimension, kan diktläsningen säkert väcka fram minnen vilka håller de döda levande. Det är någonting djupt andaktsfullt i poesisynen som Forsström förmedlar i dessa dikter.

Inspirerar över generationsgränser

En av dikterna har tidigare publicerats i Forsströms föregående diktsamling En kväll i oktober rodde jag ut på sjön. Det finns ett tungt vägande skäl att reprisera dikten. Det är för att den finska poeten Vilja-Tuulia Huotarinen har valt att gå i dialog med den. "Molnen gråten och dimman Vanessa" är den inledande raden i dikten som Huotarinen har tagit som utgångspunkt i sin dikt som också ingår i Anteckningar i översättning av Forsström. Dialogen med Huotarinen är ett bevis på Forsströms relevans som en poet som inspirerar andra poeter över generationsgränser och i detta fall över språkgränsen. Huotarinen var ännu inte född när Forsström år 1972 debuterade med En dikt om kärlek och annat.

I Anteckningar ingår dessutom längre citat av sådana författare som W.G. Sebald och Ralph Waldo Emerson. Precis som Auden handlar det om tunga namn och en stor tradition som Forsström väljer att kommunicera med. Det inledande citatet är taget ur Austerlitz av Sebald och handlar om en tvättbjörn som tvättar en äppelklyfta. Det känns som en ganska klyftig metafor för det mänskliga tillståndet. Emerson citerar Forsström senare för att få sagt någonting väsentligt om sorgens väsen. De döda herrarna går att uppfatta som husgudar vars tradition Forsström för vidare, medan Huotarinen står för den mognande litteraturen som i sin tur för traditionen vidare från Forsström. Det idkas umgänge med både levande och döda hos Forsström i samma anda som Sebald har aviserat i sin sista roman Austerlitz.

Vattnet som bär

Drömmen är ett grundläggande tillstånd i diktsamlingen och vattnet är dess bärande element. Det finns ett flyt i dikterna som lämpar sig väl med vattentematiken, om också andra element än vatten förekommer genomgående. I vilket fall som helst slår dikterna läsaren som vågor och bär fint vidare hela samlingen igenom. Avslutningsvis är det på sin plats att ta ytterligare ett smakprov, en sorgsen stämningsbild där Forsströms diktjag är mycket starkt närvarande:

Nästa kapitel heter jag

och vet inte vad du drömmer och

jag håller dig i min famn.

Du var den jämna varma vinden som

blåser genom hjärtat. Allt som var

underbart. Där vår skatt är, där

kommer vårt hjärta att vara.

Vi gick genom det höga gräset och

simmade i vattnet med fiskarna.

Lilla modiga kamrat.