Livets mening väcker många frågor

Merete Mazzarella.Bild: Marica Rosengård

Om livets mening (2017) av Merete Mazzarella är en intelligent skriven bok med sinnrik humor, annat kunde man inte heller vänta av Mazzarella.

Om livets mening. Författare: Merete Mazzarella. Förlag: Schildts & Söderströms 2017. Sidor: 225.

I bokens inledning framgår att boktiteln uppkommit som ett försök att undvika diskussion om boken då den just börjat formas, men att pinsamheten i en sådan frågeställning kom att bli en inspiration i skrivprocessen. För att det finns en pinsamhet i att tala om livets mening illustrerar bokens inledning väl genom att lyfta upp olika tänkares one-liners.

Som läsare hinner jag bli rädd att hela boken ska bestå av inspirerande citat, men så är inte fallet och redan i det andra kapitlet, Om världsbild, lyfter boken och blir inspirerande på riktigt. Den rör sig mellan privat, politiskt, filosofiskt, men det mest chockerande är sökandet efter eller antagandet om något allmän mänskligt.

Styrkan ligger i detaljerna

Bokens styrka ligger i detaljerna, vad helheten är eller vad läsaren ska ta med sig hänger på den enskilda läsaren. Det är naturligtvis fallet i all litteratur, men Om livets mening ger förslag och bitar av tankar snarare än svar, i motsats till vad boktiteln antyder. Detta är Mazzarella medveten om och inbjuder redan i början av boken läsaren att välja endast delar av boken om hen så vill, ett förslag som jag inte tycker någon ska nappa på, hela boken är nämligen väldigt läsvärd.

Efter några uppslag vill jag delta i diskussionen och boken slutar med just den uppmaningen. Det är en konverserande bok enligt definitionen av konversation Mazzarellas mamma hade och som Mazzarella presenterar mot slutet av boken: att intressera sig, att fråga utan att vara påträngande eller närgången, att lyssna, att få den man talar med att räta på ryggen och känna att den har något att säga.

Däremot är det inte en bok att sträckläsa, utan en bra bok att ha bredvid sängen och ta upp för att läsa lite i för att byta ut de praktiska problem som man haft under dagen mot andra mer filosofiska, eventuellt.

För dem av oss som är bekvämast med litteratur som bekräftar en post-modern verklighetsbild bjuder Om livets mening på en utmaning i form av ett "vi". Det finns alltså ett "vi" i boken, ibland kan det vara ironiskt, men ofta tror jag inte att det är det.

Samtidigt är boken på inget sätt eurocentrisk i tider då det kunde vara lätt att vara nostalgisk (de teman och exempel med historiska tänkare kunde inbjuda till det) – men Mazzarella krossar subtilt illusionen om det "vi" lika ofta som hon skapar det.

För alla som känner till Mazzarellas engagemang är det lätt att läsa in Europas och Finlands usla flyktingmottagande som en röd tråd i boken och ibland är det också utskrivet. Detta är ändå bara en av många trådar i en bok som gör mycket för att få läsaren att själv reagera och tänka, dels på de stora frågorna som lyfts upp, men också på enskilda ordval – vad är till exempel skillnaden mellan medkänsla, medlidande, sympati? Och hur används orden kränkt och arg?

En annan utmaning i boken är alla de döda barnen som får illustrera olika poänger som görs längs med bokens gång. Efter de första döda barnen trodde att jag var en överkänslig läsare, efter några till att Mazzarella varit omedveten om att så många smugit sig in i texten, men exemplen med barnen fortsätter fylla texten och till slut kommer exemplet om Rousseaus bur. Där tvingas en åskådare, instängd i en bur, se ett vilddjur slita ett barn i stycken utan att kunna ingripa i situationen.

Efter att ha läst så många exempel på grymma sätt barn kan dö på kan jag leva mig in i åskådarens situation, men jag tolkar poängen med att skrämma och provocera genom att skriva om alla dessa barnlik som att den måste vara att få läsaren att inse att hen inte sitter i en bur, att hen kan påverka. Genom Om livets mening påminns läsaren om att det är möjligt att både tänka och handla, men framför allt att diskutera.