Livets förgänglighet

Min syster och jag brukar besöka kyrkogården med jämna mellanrum.

Det kan låta som en morbid sak, men egentligen är det ganska rofyllt att promenera mellan raderna av gravar. Ett begynnande ålderstecken är väl att vi allt oftare börjar i den så kallade nya delen. Här vilar påfallande många man känner. Om inte personligen, så till namnet. Här finns präktiga, välskötta familjegravar. Någon som bryr sig om. Här vilar några, som ännu inte fått sällskap av resten av sin klan. Namn som dött ut, som ingen längre bär. Vilken var deras roll i Hangö, vad hände sedan? Ur årtalen kan man läsa ut när industrialiseringen gjorde intåg på udden, ledde till en nationell migration, om än i betydligt mindre skala än motsvarande arbetskraftsutvandring till Amerika eller Sverige på sin tid. Jag undrar hur det skulle kännas att bli jordfäst så långt från födelseorten. Kanske spelar det ingen roll?

Många har levt länge, andra har dött unga. En del alltför unga, blott en dag. Noterar stadens ökända knarkare; en övergiven sten, men likväl med namn och datum. Fanns det någon glädje i detta liv, eller var det bara beroende, våld och en ilsken existens på fel sida av det ljusa? En fråga som väcks är: Varför? Var finns rättvisan, vem bestämmer hur en människas liv skall bli? Man talar så vackert om den egna viljan och om att ta makten över sitt eget liv. De tigande gravstenarna talar ett annat språk. Ibland kan livslågan slockna innan den fått syre.

– Från och med den dag du blir mamma kommer det inte att finnas en dag utan oro, upplyser mig min syster nådigt.

Jag tror henne, men rädslan kan inte få styra ens liv. På begravningsplatsen blir dock skillnaden mellan liv och död så konkret: alla skall vi leva och dö, men hur och när?

Den största rädslan är ändå ensamheten. Att bli en av de ensamma, de som ingen minns eller saknar.

Johanna Lindholm Reporter