Lite för mycket av det goda

Lagom till Halloween har Svenska Teatern premiär på Bröderna Grimms klassiska saga Hans och Greta i Lucy Kirkwoods och Katie Mitchells tappning, som i Jakob Höglunds hejdlösa regi blir både rolig och smått skrämmande för de yngsta.

Pjäs: Hans och Greta. Text: Lucy Kirkwood i samarbete med Katie Mitchell. Översättning: Annina Enckell. Musik: Paul Clark. Musikarrangemang: Paul Clark, Hanna Mikander, Anna Wilkman. Regi, koreografi: Jakob Höglund. Kostymdesign: Heidi Wikar. Hår, mask: Pirjo Ristola. Scenografi: Sven Haraldsson. Ljuddesign: Hanna Mikander. Ljusdesign: Tom Kumlin. I rollerna: Riko Eklundh, Anna Hultin, Marcus Groth, Dennis Nylund, Cecilia Paul, Hellen Willberg. Premiär på Svenska Teaterns stora scen 27.10.

Som introduktion till historien får vi möta bröderna Grimm, inte två utan som sju som något slags tyska sju bröder i identiska tönt-frisyrer, på jakt efter sagor. Jakten drar ut på tiden så att barnen börjar skruva på sig innan man äntligen kommer till skott och får ordning på bokstäverna och äventyret kan börja via den märkvärdiga "konfibulatorn" (ett piano med skalet av).

Riko Eklundh och Anna Hultin är det samspelta moderlösa syskonparet Hans och Greta, där brorsan är charmigt naiv men syrran fiffigt smart. Hellen Willberg gör den godmodiga pappan och toffelhjälten Johann, medan Cecilia Paul, utstyrd till oigenkännlighet, tolkar den nerviga elaka styvmodern Marta. Hungersnöd råder i Schwarzwald och familjen svälter, varför Martas lösning på problemet är att locka i väg barnen på skogsutfärd och överge dem där långt borta hemifrån, vilket dels skulle resultera i mera mat, dels kvalitetstid på tumanhand med käre maken.

Skogen gjord av svarta plastremsor är i Sven Haraldssons scenografi ett skrämmande ställe där en stor del av pjäsen utspelar sig. Men Greta är inte född i går och tack vare hennes list och med hjälp av mångubben som gåtfullt glider omkring mellan träden hittar barnen hem igen. Men skam den som ger sig, Marta gör ett nytt försök, med känt resultat. 

Mångsidig Nylund

Intet ont anande söker Hans och Greta tillflykt i ett hus som inte är gjort av pepparkakor utan engelsk lakrits, och den mörka och dystra skogen byts ut mot en glad och mjuk skumgummivärld i granna färger. Här huserar häxan Hedvig som i Marcus Groths tolkning blir en dråplig och dubbeltydig typ med Nicki Minaj-figur, Pomperipossa-näsa och kannibalistiska böjelser, som gör sitt bästa för att invagga barnen i falsk trygghet och lura in dem i sin talande och dansande slaviska ugn Rotislav (minnesvärt spelad av Cecilia Paul och Hellen Willberg).

Sist men inte minst en eloge till den mångsidige och föränderlige Dennis Nylund som på nolltid förvandlas från måne till balettdansören Pierre, fladdermusen Bo, katten Jennifer, räv, fåglar eller maskar – inget kroppsspråk är honom främmande!

Förvillande och för långt

Heidi Wikars roliga dräkter höjer pjäsens underhållningsvärde och ett vitt tyg med svarta bokstäver på som genomgående syns i både dräkter och scenografi bidrar till ett enhetligt och stiligt intryck. Pirjo Ristolas smått fantastiska hår och masker fulländar karaktärerna och förvillar publiken, eftersom teatern håller inne med programbladet till efteråt så man får försöka gissa sig till vem som är vem.

Föreställningen är en musikal, men Paul Clarks musik lämnar inget bestående intryck även om sångerna är njutbara för stunden. En större kick får man av Annina Enckells översättning med en modern och snitsig touch på rimmen. De många finurligheterna i texten med bland annat feministiska anspelningar uppfattas ibland enbart av den vuxna publiken, som kan ha behållning av föreställningen även utan medhavda barn.

Föreställningens längd på över 2,5 timmar blir dessvärre för mycket av det goda för många barn. Särskilt de som gör barnteater borde minnas att "less is more". Ett plus däremot för det mångsidiga programbladet som fungerar som en pysselbok.