I takt och otakt

Svensk gäst. Stefan Löfven deltar i Gullrandadiskussionerna i Nådendal. Det är första gången som en utländsk regeringschef medverkar i konferensen.Bild: Roni Rekomaa

Sverige stod i fokus för Gullrandadiskussionerna. Olika betoningar i förhållandet till Ryssland.

President Sauli Niinistös Gullrandadiskussioner ordnades vid en intressant tidpunkt. I fredags presenterade regeringen sin utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse, och på torsdag säger britterna om de vill fortsätta att vara medlemmar i EU. Och i början av juli kommer Rysslands president Vladimir Putin på besök.

Både i den säkerhetspolitiska redogörelsen och i de tal som statsminister Stefan Löfven och president Niinistö höll när Gullrandamötet inleddes betonades vikten av ett djupt och brett samarbete mellan Finland och Sverige.

Men Putins besök väcker förvåning hos de svenska gästerna.

Både den förre försvarsministern Karin Enström, moderat, och Allan Widman, liberal, ordförande för den svenska riksdagens försvarsutskott, sade att Putin i det här läget inte hade blivit inbjuden till Sverige.

Sauli Niinistö tog själv till orda och försvarade besöket. Finland följer två spår i förhållande till Ryssland. Som en del av det internationella samfundet och EU tar vi avstånd från Rysslands agerande i Ukraina. Men Finland vill också hålla i gång dialogen med Ryssland.

Niinistö påpekade att Finland inte är ensamt om den linjen, Ryssland och USA har tätare samtalsrelationer än man ser i offentligheten, och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker deltog nyss i det ekonomiska forumet i S:t Petersburg. Den europeiska dialogen med Ryssland har blivit tätare, ni är litet efter er tid, kommenterade presidenten.

Det lilla meningsutbytet visar att förhållandet till Ryssland är och förblir ett område där Finland och Sverige inte går i takt.

I den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen slår regeringen fast att det inte finns några gränser för samarbetet med Sverige. Det har väckt frågan om samarbetet kunde utvecklas till en formell försvarsallians.

På den frågan gav statsminister Löfven ett klart svar: Sverige siktar inte på någon allians. Samarbetet hålls på ett praktiskt och konkret plan, statsminister Juha Sipilä, Centern, exemplifierade med sådant som materielanskaffningar, övningar och gemensam användning av hamnar och flygplatser.

Finland verkar också stå ett steg närmare Nato än vad det socialdemokratiskt ledda Sverige just nu gör.

Finland talar klarspråk om möjligheten att söka medlemskap i alliansen ifall säkerhetsläget kräver det, men i Sverige utesluter den socialdemokratiska regeringen ett Natomedlemskap.

Sverige betonar för sin del vikten av ett bilateralt samarbete med USA.

Det har dessutom varit en viss nyhetsskugga över att Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist nyss undertecknade ett avtal om militärt samarbete med Storbritannien.

Sverige är månt om att trygga sina västliga förbindelser ifall Storbritannien lämnar EU och EU:s gemensamma säkerhetspolitik.

Ryssland återfanns också i ett annat sammanhang där man kan se en nyansskillnad mellan Sverige och Finland. President Niinistö talade om fyra pelare i Finlands säkerhetspolitik: försvarsförmåga, västlig integration, förhållandet till Ryssland och den internationella rätten.

Löfven talade om två pelare som stöder Sveriges självständighet, alliansfriheten och samarbetslinjen.

När Sverige vill föra en dialog med Ryssland har Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa och andra regionala och internationella organisationer en viktig roll.

Skillnaden i synsätt ska inte överbetonas.

Men om Finland och Sverige bygger vidare på en gemensam säkerhets- och försvarspolitik samtidigt som Ryssland fortsätter att höja sin stormaktsprofil på samma sätt som hittills kan ländernas olika förhållningssätt till Ryssland skapa friktion i samarbetet.

John-Erik Jansén Ledarskribent