Lekfullt och magiskt om vänskap

Barnpjäs. Långa Farbrorn (Robert Kock) och Lilla Anna (Meri Anna Hulkkonen) bygger ett litet hus, som snart förvandlas till ett flygplan. Bild: Ingemar Raukola

Teaterns magi uppstår med enkla medel på Svenska Teaterns barnvänliga Nicken-scen.

Lilla Anna och Långa Farbrorn.

Oskar Pöysti, baserat på Inger och Lasse Sandbergs figurer.

Aleksis Meaney.

Tiina Hauta-aho.

Ada Halonen.

Kristian Ekholm.

Kristian Ekholm, Robert Kock.

Meri Anna Hulkkonen, Robert Kock.

Tre år.

Ensemble Bulleribocks premiär 6.2 på Svenska Teatern, Helsingfors.

Lilla Anna har tråkigt, så hon blundar och önskar sig vänner. När hon öppnar ögonen igen visar det sig att en hel skock människor uppenbarat sig. Hemliga vänner. Det är publiken som bänkat sig på Nicken-scenens barnvänliga läktare.

När Långa Farbrorn lite senare uppenbarar sig spatserar han ut i publiken och tar små och stora i hand. Muren mellan scen och publik är definitivt raserad.

Anslaget är utpräglat inkluderande, som sig bör när det gäller teater som riktar sig till den minsta publiken. Inte för det, i Lilla Anna och Långa Farbrorn finns mycket njutbart också för lite äldre barn, samt för föräldrar och far- och morföräldrar.

Barnets perspektiv

Det öppna och dialogiska är den kanske starkaste aspekten i Aleksis Meaneys regi av Oskar Pöystis pjäs. Inspirerad av Inger och Lasse Sandbergs böcker har Pöysti skrivit en berättelse som står på egna ben. Detaljer från böckerna finns med, som Långa Farbrorns trolleri-titt-hål, men till stora delar är det ett helt nytt äventyr karaktärerna får uppleva.

I de ursprungliga bilderböckerna är berättelsen något av en bisak. Det viktiga är leken och upptäckarglädjen som gäller både språket och världen. Lejonparten av de sjutton böckerna kom ut under ett drygt decennium efter starten med Vad Anna fick se 1964. De är också ganska typiska för den här epoken i svensk barnbok, med en stark pedagogik och ett fokus på barnets perspektiv. Att Långa farbrorn är så lång och besynnerlig kan till exempel ses som ett uttryck för hur vuxna ter sig i barnets ögon.

Också om man kunde tänka sig att det hade varit naturligare (och mer i enlighet med dagens teaterestetik) att göra en mindre berättelsefokuserad scenversion, lyckas Pöysti väl med att bevara grundstämningen i böckerna. Lilla Anna är nyfiken, modig och aningen temperamentsfull. Långa farbrorn är snäll, lättskrämd och lite tankspridd. Gestaltade av Meri Anna Hulkkonen och Robert Kock får de från första stund liv och påtaglig form på scenen.

Hulkkonens Anna är ganska sprallig och Pippi Långstrump-aktig, vilket fungerar bra i teaterformatet. Kocks Långa Farbror kunde å sin sida ha stigit rakt ut ur bilderboken. Han är en härlig kombination av ett barn och en äldre man, med en förmåga att bli väldigt entusiastisk, men samtidigt hålla sin distans. "Det var det mest spännande som hänt mig – idag" säger han, i något som i olika versioner blir ett återkommande skämt på scenen.

Teaterns magi

Den röda tråden i pjäsen är en detektivlek. Lilla Anna har lust att lösa mysterier, och Långa Farbrorn vill förstås gärna ställa upp som assistent. Efter en stunds sökande hittar de också ett utmärkt mysterium: en handskriven lapp ber dem hitta den som skräpat ner i skogen. Medan man leker detektiv finns det ändå en massa roligt att hitta på, så tiden riskerar inte bli lång. En fantastiskt spännande flygtur, som visar hur teaterns magi kan uppstå med ytterst små medel, blir en höjdpunkt, alltmedan musiknumren ger rytm åt handlingen.

Spännande är det också, alldeles lagom spännande. När Lilla spöket Laban, en annan av paret Sandbergs kända figurer, gör ett inhopp, går ett sus genom den yngsta publiken.

Så visst, det är ganska löst i fogarna, alla infall följs utan desto större urskillning. Samtidigt ger det här möjlighet att utforska lekens logik och fundera på språkliga klurigheter. Om trädet inte svarar när man knackar på det kan man alltid ringa på ringklockan. Och en ledtråd är en tråd som leder fram. Eller ett hopprep.

Leken och fantasin blir magiska hjälpmedel för Lilla Anna och Långa Farbrorn. Och de kan leka i lugn och ro, för de vet att de kan lita på varandra i alla väder. I sista hand är det här en vacker berättelse om vänskap.

Mer läsning