Ledare: Hemmaboendet blev dödsfälla

Så borde ingen tvingas sluta sina dagar. Slutsatsen ger sig själv när verkligheten bakom en rutinartad brandnotis öppnas.

Två personer omkom i en brand i ett småhus i Vanda den sista januari.

De omkomna var en 91-årig man och en 87-årig kvinna.

Fram till branden hade de varit klienter hos äldrevården i Vanda. Hemvårdarna kom två gånger per dag, matservicen hämtade varm mat, sonen besökte föräldrarna varje dag.

Men deras tillvaro var ingen idyll där två gamla omslutna av samhällets trygga vård lever livets höstdagar i sitt eget hem, visar en artikel i Helsingin Sanomat.

Den gamle mannen orkade inte mycket mer än sova på soffan, hustrun satt dagarna i ända i en länstol.

Både hemvården och sonen tyckte att hemmet inte längre var den rätta platsen för dem, och egentligen inte hade varit det under de tio senaste åren. Men äldrevårdens svar var hela tiden detsamma: kriterierna för långvård uppfylls inte, och dessutom vill de bo hemma.

I Vanda är kundens vilja lag, fastslår direktören för äldreomsorgen.

Att de båda gamla trivdes bra och blev piggare när de var intagna på sjukhus var ingen indikation på att deras självbestämmanderätt kanske inte längre gav rätt utslag.

Hemmet blev en dödsfälla, kanske för att någon av dem försökt värma mat på en spis som var ny och obekant.

Oroliga, trötta och förtvivlade anhöriga berättar i Helsingin Sanomat om gamla föräldrar vars frihet och självbestämmanderätt betyder 22 timmars ensamhet, där en stor del av dygnet tillbringas i en säng som de inte längre förmår ta sig upp ur.

Tre döttrar berättar om sin alzheimerdrabbade mamma. Hela teamet som sköter henne, läkare, vårdare, socialarbetare och anhöriga vill få in henne på långvården. Men den som fattar beslutet säger nej, med motiveringen att hon "vill bo hemma".

Men hon har ingen vilja längre, när hon är på sjukhus vill hon vara där, och när hon är hemma tycker hon att det är en trevlig plats, men undrar var hon är, och om hon är ensam, skriver döttrarna.

De här interiörerna ur den finländska äldrevårdens verklighet är inte på något sätt unika.

"Varför är de gamlas vilja lag när de säger att de vill vara hemma, men inte när de gång på gång ber om hjälp och omvårdnad?" undrar Päivi Paulavaara i en kolumn i HS.

Svaret är lika krasst som enkelt: det blir billigare att de gamla finns innanför sina egna väggar än på en vårdplats. Äldreomsorgslagen från 2013 prioriterar vård och service som gör det möjligt för äldre att bo kvar i sina hem, och den förra regeringen beslöt att spara 300 miljoner euro genom att minska institutionsvården för äldre.

Juha Sipiläs regering talar också om ökad hemvård, och den vill enligt ett tankstreck i sitt program att "personer i yrkesverksam ålder ska ges bättre möjligheter att vårda närstående".

"Personer" ska utläsas "kvinnor".

De verkliga experterna på finländsk äldrevård, alltså vårdarna själva, har klara uppfattningar om kvaliteten.

I en enkät för ett knappt år sedan tillfrågades de om hur de själva vill bli vårdade när den dagen kommer.

Ett genomgående önskemål var att få gå på toaletten när man själv vill. Den grundläggande mänskliga rättigheten saknar de alltså i dagens vård. Så snäv är gränsen för självbestämmanderätten.

Kanske rätten till självbestämmande ändå borde väga lättare än rätten till mänsklig värdighet, funderar mannen som mötte sina föräldrar i form av två insvepta bylten på det nedbrunna hemmets gård.