Länge leve leran!

Populär. I Skånes Djurpark finns ett Fåret Shaun-land. Bild: Creative Commons

Fåret Shaun (Shaun The Sheep) är en brittisk leranimerad serie gjord med så kallad stopmotionteknik – samma metod som ger pingvinen Pingu liv. Serien är skapad av Nick Park och Aardman Animations som också ligger bakom till exempel Wallace and Gromit.

Fåret Shaun firade tioårsjubileum i fjol och har således hunnit roa eller irritera en hel del barn och föräldrar runtom i världen. I mitt, eller vårt, fall är det fråga om det första. Vi (kanske jag mer än min dotter) kollar på Fåret Shaun varje morgon klockan 8.

Fåret Shaun utspelar sig på den lilla gården Mossy Bottom i en härlig brittisk och detaljrik landsortsmiljö. Där försöker vallhunden Bitzer hålla ordning på Bondens får. Men Bitzer som helst av allt bara skulle ta det lugnt och till och med kan ses njuta av en cocktail efter skymning, dras alltid in i fårens hyss. Fastän Shaun, tjocka Shirley, lille Timmy och de andra fåren stundvis gör livet surt för Bitzer krävs det oftast ett samarbete av de två för att ställa allt till rätta. Deadline uttrycks oftast av Bondens Land Rover som närmar sig gården vibrerande av hans favoritmusik drum and bass.

Bitzer har en något otacksam roll eftersom han samtidigt försöker vara sin husse till lags och en respektingivande men sjyst ledare för fåren. Hans fäbless för käppar gör inte saker och ting bättre – att låta honom apportera är detsamma som att distrahera.

Bonden lär vara walesare men i serien kommunicerar såväl djur som människor med ljud. Det funkar hur bra som helst – i min mening mycket bättre än språket i de klatschiga sockersöta amerikanska animationerna där karaktärerna kvittrar på en bokstavligt översatt svenska med en ibland väldigt klumpig svengelska som resultat. En eloge måste ändå ges åt SVT som nästan genomgående satsar på äkta barnröster. I motsvarande underhållning på de finska kanalerna är det ofta vuxna som gör barnkaraktärerna. Dessa förvrängda vuxenröster låter ofta absurda i de små färggranna kropparna.

En annan pärla i morgontablån på Barnkanalen är Victor & Josephine (Ernest et Célestine). Möss är egentligen rädda för björnar men musen Josephine och björnen Victor som är en skicklig gatumusikant blir bästa vänner. De lever ett enkelt liv lite utanför etablissemanget men deras företaganden präglas av desto mer kärlek och omtanke. Animationen är dessutom otroligt vacker, som en akvarellmålning i naturliga, dämpade färger.

Det finns barnprogram som aldrig borde ha gjorts och barnprogram som skulle förtjäna en betydligt bredare publik.

Kristoffer Nöjd Reporter

Mer läsning