Lång väntan på döden

I den svarta komedin Faster och jag återvinns samma skämt i nästan varje scen. Det intressantaste blir en diskussion om kropp och ande.

Faster och jag (Vigil)

Morris Panych.

Jan Nåls.

Raila Leppäkoski.

Max Wikström.

Sari Salmela.

Antero Mansikka.

Ville Aaltonen.

Jaana Nykänen.

Sampo Sarkola och Ulla Tapaninen.

Premiär 21.1 på Lilla teatern, Helsingfors

Tapeterna är gulbruna med fula mönster. I sängen ligger den gamla fastern (Ulla Tapaninen), som ett museiföremål på en piedestal. In störtar en man, hennes brorson (Sampo Sarkola), och meddelar att han lämnat allt och störtat hit så fort han fick hennes brev om att hon ligger för döden.

Att han är betydligt mindre intresserad av fastern än av hennes arv gör han ingen hemlighet av. Han går igenom inventarierna, och mäter till och med upp hennes kropp för kistan, allt medan hon ligger i sängen och plirar mot honom, utan att kommentera händelserna med så mycket som ett ord.

Det är ett märkligt upplägg, som också inledningsvis tjänar till att väcka ett intresse för personerna på scenen. Varför säger hon ingenting? Varför är han så otrevlig? Om han nu är ute efter arvet borde han väl snarare försöka ställa sig in. Så småningom läggs pusselbitarna ändå på plats, och man börjar ana att det finns annat än arvet som gjort att han uppsökt fastern.

Återvinning

Morris Panychs pjäs är en svart komedi, där stort sett all komik uppstår enligt samma formel. Döden är det tabu som bryts, ofta på ett ganska brutalt sätt. Genom rakt ut säga sådant som sociala normer annars hade förbjudit uppstår en överraskningseffekt. Det märkliga är ändå att detta mönster upprepas tiotals gånger, trots att det blir klart att samma skämt återvinns redan efter ett par scener.

Efter en lång monolog om sina personliga problem vänder sig brorsonen till sin sängliggande faster och säger ungefär: "Men vi ska inte tala om deprimerande saker. Vill du bli kremerad?". Ljusen släcks, tänds igen och nästa scen följer samma mönster. Brorsonen talar om sitt sorgliga liv, och vänder sig plötsligt till fastern med en slutkläm om klädval för begravningsceremonin. Så rullar det på, i tiotals korta scener, som med få undantag slutar med en variant av detta skämt.

Kropp och ande

Panychs pjäs från 1995 hette ursprungligen Vigil (Vaka), men fick titeln Auntie and Me när den lanserades i Storbritannien. Pjäsens har rönt stor framgång i Panychs hemland Kanada, och mottagits mer blandat på andra håll. Hur döden uppfattas är naturligtvis väldigt kulturspecifikt, och man undrar om inte något av humorn gått förlorad i överföringen.

Jan Nåls översättning är däremot flytande och rapp. Raila Leppäkoski står å sin sida för en traditionell regi i fars, som oftast är tät och koncentrerad, men ibland tar ut svängarna onödigt mycket. Inte för det, de scener där det händer annat än att brorsonen håller monolog är välkomna avbrott från mönstret.

Sarkola gör sitt bästa för att ge nyanser åt sin obehagliga stropp till karaktär. Han är en misantrop som hatar både människorna och livet. Tapaninen är utmärkt trots att (eller kanske just för att) hon knappt öppnar munnen. Istället låter hon ett diskret minspel och kroppsspråk säga så mycket mer. Det visar sig också finnas en orsak till hennes tystnad, en orsak som hänger ihop med en överraskande vändning i andra akten.

Till det intressantaste i pjäsen blir temat om kroppen och anden, som en underavdelning till livet och döden. Brorsonen uttrycker sitt förakt för allt det oformligt kletiga som är livet. Det gäller barndomen ("barn är också människor, bara en mindre och kladdigare variant"), sexualiteten, vänskapen och till och med djuren. Döden är istället en räddare, kanske för att den är absolut och därmed också ren. I döden kan anden göra sig fri från den besvärande kroppen. Men väntan på döden blir lång, såväl för brorsonen som för publiken.

Martin Welander