Kvinnor vårdar också då de leder

Åttio procent av alla kommunalt anställda är kvinnor. Minst är andelen kvinnor fortfarande bland ledande tjänstemän och direktörer, även om mycket har förbättrats de senaste åren.

I Västnyland närmar sig andelen kvinnor på de högsta posterna 50 procent om man ser till hela regionen. För nio år sedan, då VN gjorde motsvarande koll var elva tjänsteinnehavare på trettio ledande poster kvinnor. Kollen gällde kommun- och stadsdirektörer, förvaltningschefer, bildningschefer, grundtrygghetschefer och tekniska chefer. Eftersom alla kommuner har lite olika benämningar på tjänsterna gäller kollen personer med motsvarande uppgifter.

Nu sköts fjorton av tjänsterna av kvinnor. Eftersom samma person har ansvar för både social- och hälsovården och bildningen i Lojo, är det tretton kvinnor som axlat posterna.

Ensam man i ledningsgruppen

Men det är stor variation mellan kommunerna. I Raseborg och Hangö är bara en av de fem chefer VN har kollat kvinna, medan förhållandena är de motsatta i Ingå och Kyrkslätt. Social- och hälsovårdsdirektören i Raseborg är den enda kvinnan i sammanhanget, och hon har sagt upp sig. En ny rekryteras och ansökningstiden för tjänsten gick ut i går.

Vidgar man perspektivet något och studerar kommunernas ledningsgrupper ser det lite bättre ut, speciellt i Hangö där fem kvinnor på ledande poster sitter med i ledningsgruppen. I Raseborg är fortfarande bara tre av nio medlemmar i ledningsgruppen kvinnor. Lojo har den mest jämställda ledningsgruppen – fem män och fem kvinnor, plus en kvinnlig representant för personalen. I Kyrkslätt består ledningsgruppen av tre män och fyra kvinnor.

I Ingå består nästan hela den kommunala ledningsgruppen av kvinnor – bara kommundirektören är man.

– Men det är inget vi tänker på när vi anställer, det är kompetensen som har gjort att det har blivit så här i Ingå, säger kommundirektör Jarl Boström.

– Det börjar ju redan om man ser på vem som går i gymnasiet. Också inom statsförvaltningen börjar kvinnor allt mer sitta på ledande poster, eftersom de har en bra kompetens, säger han.

För Jarl Boström har kvinnodominansen inte varit något problem.

– När man har att göra med folk som kan sin sak så är det ett nöje att jobba, säger han.

Få kvinnor söker direktörsposter

Ingå ska välja ny kommundirektör nästa vecka, och en av de fyra som är på målrakan för tjänsten är kvinna. Blir hon vald består ledningsgruppen i Ingå till 100 procent av kvinnor. Av de 21 sökande till tjänsten i Ingå var hela sju kvinnor, vilket är mer än i övriga direktörsval. Då Raseborg senast sökte en ny stadsdirektör var sex av 18 sökande kvinnor, men det var först efter att ansökningstiden förlängdes som fyra kvinnor skickade in sin ansökan. Detsamma gäller de sökande till stadsdirektörstjänsten i Hangö 2015. Sju av sjutton sökande var kvinnor, men bara två skickade in sin ansökan innan ansökningstiden förlängdes.

Enligt Kommunarbetsgivarnas statistik från 2016 var bara tolv procent av stadsdirektörerna kvinnor. Bland kommundirektörerna var andelen något högre, 26 procent.

Kvinnor leder oftast inom vården

Andelen kvinnor är överlag lägst bland ledande tjänstemän. Enligt statistik från KT Kommunarbetsgivarna från 2016 var 79,9 procent av kommunsektorns hel- och deltidsanställda kvinnor. 86 procent av de anställda inom service, försäljning och vård är kvinnor. Inom vården är kvinnodominansen ännu större – 93 procent av närvårdarna är kvinnor, och av barnträdgårdslärarna är 97 procent kvinnor.

Men bara 62 procent av ledande tjänstemän och direktörer var kvinnor. Ser man närmare på vilka direktörsposter som kvinnor oftast har ser man att det oftast är inom social- och hälsovården eller bildningssektorn som kvinnorna stiger till chefsposition. Av bildningscheferna var 58 procent kvinnor år 2016 – av grundtrygghetscheferna 77 procent. De tekniska cheferna var mestadels män, bara drygt tio procent var kvinnor.

Statushöjning behövs

I Sverige är kvinnornas andel bland cheferna större. Annika Härenstam, professor emerita på institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet, hänvisar bland annat till en tillsvidare opublicerad rapport av en annan av universitetets forskare, Vicki Johansson.

Enligt en studie som omfattar femtio svenska kommuner och som följer upp en undersökning från 1980, då bara en fjärdedel av de högre tjänstemännen var kvinnor, innehas de höga kommunala tjänsterna i Sverige nu till två tredjedelar av kvinnor.

Jämfört med förhållandena i Finland kan detta ses som en seger för jämställdheten men enligt forskarna är det inte enbart positivt.

– Forskarna pekar på att det kan bli alltför enkönade sektorer, det vill säga alltför kvinnodominerat i kommunerna, både på chefs- och på medarbetarsidan. I vår forskning har vi visat att chefer, oavsett kön, i kvinnodominerade sektorer som vård och omsorg, har sämre organisatoriska förutsättningar, mindre handlingsutrymme och sämre status, säger Härenstam.

Även Arbetsmiljöverket i Sverige, i ett tillsynsprojekt där man jämförde mans- och kvinnodominerade kommunala verksamheter, fann stora skillnader till den kvinnodominerade hemtjänstens nackdel jämfört med mansdominerade tekniska verksamheter.

– Min slutsats är att det inte "hjälper" att öka andelen kvinnor i ledningen om inte synen på hur verksamheter värderas och styrs blir mer jämställd, säger Härenstam.

Inarbetade strukturer

Anna Jugner-Nordgren som är ordförande för Svenska kvinnoförbundet tänker att läget i de västnyländska kommunerna i hög grad avspeglar samhället som det ser ut överlag.

– Chefspositioner innehas till stor del fortfarande av män, både i privata och offentliga sektorn. För att kvinnor också ska ha samma reella möjligheter att avancera i arbetslivet måste vi ha fungerande och rättvisa system, till exempel ett familjeledighetssystem som gör att inte kvinnor behöver dra merparten av lasset när det gäller skötsel av barn och hem, utan ett som sporrar till jämställd fördelning av familjeledighet mellan föräldrarna.

Jugner-Nordgren talar också om den könssegregerade arbetsmarknaden som en orsak.

– Det börjar redan i barndomen: barn styrs till vissa könskodade hobbyer och yrkesval beroende på kön. På lång sikt medför det att det är mindre troligt att ha en kvinnlig chef i tekniska sektorn än i social- och hälsovårdssektorn. Därför måste vi redan i småbarnspedagogiken och sedan i grundläggande utbildningen ha en könssensitiv personal som ser till den enskilda individen och inte är med och reproducerar könsroller och -normer.

Hon menar att man på detta vis på lång sikt kan förändra de för jämställdheten skadliga normerna och attityderna.

– Forskning visar till exempel att en kvinnlig chef lättare uppfattas som "bitchig", "bossy", "känslomässig" medan en manlig chef uppfattas som "karismatisk" och "rationell", trots att de sagt samma sak. Vi måste alltså råda bot på dylika hinder i form av fördomar gentemot kvinnligt ledarskap. Vi behöver jobba för acceptans av olika sorters ledarskapsstilar, inte bara det "maskulina" idealet, och få fler kvinnor som förebilder.