Kvinnor i klasskamp på Karelia

Kvinnorna tar plats och höjer sina röster i Kulturhuset Karelias storsatsning för jubileumsåret Finland 100, men föreställningens tema leder främst in på 2018 – bemärkelseåret för inbördeskriget 1918.

Pjäs: Musikteatern 18. Text: Monika Fagerholm, Hanna Åkerfelt. Regi: Karin Berglund. Producent: Annette Ström. Musik: Sanna Himmelroos. Kapellmästare och musikarrangemang: Marianne Maans. Scenografi, rekvisita och kostym: Hanne Horte-Garner. Koreografi: Annatuuli Saine. Ljud och ljus: Sebastian Sjöblom. På scen: Emilia Ekström, Anna Malmsten, Karin Westerlund, Anna Wasström, Anna-Matilda Rosendal, Linus Mäkelä, Hanna Rautiainen, Andrea Degerlund, Wilma Westerlund, Elvira Niemi, Riku Guttesen, John Voutila, Felix Lönnqvist, Karin Karlsson, Robin Holmberg, Birk Lerviks och Vide Lerviks samt vokalgruppen Nonette.

Musikteatern 18 baserar sig på Anna Lindholms bok Projekt Ines och följer två unga kvinnor, Ella och Ebba, mellan åren 1916 och 1919. Genom flickornas berättelser lyckas manusförfattarna Monika Fagerholm och Hanna Åkerfelt också visa det unga Finland i våldsam förändring. Ellinor, som kallas Ella, är en energisk, levnadsglad ung kvinna, spelad av en sprudlande Anna Malmsten. Livet kretsar kring fester, förälskelser, internatlivet i Grankulla och drömmen om att få resa ut i Europa igen bara det utdragna kriget på kontinenten tar slut.

I stark kontrast till Ellas bekymmerslösa dans genom livet står lärarinnan Ebbas starka engagemang i arbetarrörelsen. Emilia Ekströms fantastiska rollprestation ger Ebba värme och auktoritet, och hon förmedlar såväl kämpaglöd som växande desperation med naturlig karisma.

Kvinnornas röster bär

Ebbas engagemang och Ellas vaknande intresse för politik får också representera hur kvinnorörelsen börjar få ett allt stadigare fotfäste i början av 1900-talet. Båda kvinnorna hittar sina röster och sin politiska identitet, men börjar också ifrågasätta de egna ledens ideologier.

Början av föreställningen fokuserar mycket på Ella och de övriga eleverna på elitskolan i Grankulla år 1916. Genom välskrivna dialoger får publiken en överblick över det politiska läget, och kan känna av upptrappningen inför den annalkande självständigheten och den efterföljande revolutionen. Men först när Ebba och hennes politiska aktivitet får mera utrymme kommer föreställningen riktigt i gång. Scenerna växlar sedan mellan de två kvinnorna och de två sidorna, utom i ett par masscener där röda och vita möts, först i festyra över självständigheten, sedan i blodiga strider på Helsingfors gator.

Musik och samspel

Medan Ekström och Malmsten står i fokus, både med välspelade roller och stark sång, gör den övriga ensemblen en gedigen insats som bakgrundstrupp och i birollerna. Flera av ungdomarna har tidigare setts på bland annat Raseborgs sommarteater, och deras erfarenhet och samspel lyser igenom. Koreografi och scenbyten kunde ha finslipats något, men även de kommer antagligen att sitta bara ensemblen fått mer scenvana.

De musikala inslagen består av såväl nyskriven musik av Sanna Himmelroos som äldre verk arrangerade av Marianne Maans, som även fungerar som kapellmästare. Vokalgruppen Nonette fungerar som "orkester", och ackompanjerar stämningsfullt en stor del av föreställningen, ett unikt men välfungerande grepp.

Frihetskämpe eller terrorist?

18 lyckas behandla inbördeskrigets trauma med respekt, och samtidigt förankra dess arv i vår samtid. Man slätar inte heller över eller förminskar det besinningslösa våldet och brutaliteten som utfördes av bägge sidorna. De politiska övertygelserna som låg som grund för såväl den vita som röda sidan presenteras som något naiva, men i grunden ändå genuina, försök att förbättra människornas och fosterlandets situation. Intressant nog förblir de våldsamma slaktarna dock helt ansiktslösa. Namnlösa soldater skjuter ner mödrar med spädbarn i famnen på öppen gata, men de karaktärer vi har lärt känna motsätter sig blodbad och terror. Vi får se och identifiera oss med offren, men ingen behöver känna igen sig i förövaren.

Trots det mycket tunga ämnet lyckas 18 bibehålla en känsla av hopp och framtidstro, utan att bli sentimental eller melodramatisk. Under föreställningens gång har man hunnit undra hur ett folk någonsin kunnat hitta tillbaka från en så djup splittring, men mot slutet lyckas man visa en gnista av den samhörighet finländarna ändå hittade för att bygga upp det land vi firat under det gångna året.

Rättelse 4.1 k.10.35: Robin Holmberg tillagd och Annette Ströms namn korrigerat.