Kultur i vården är mer än ett nöje

En uppmuntrande arbetsgemenskap där kultur är en naturlig del av vardagen. Det hoppas enhetschef Bernadetta Stenström att Villa Anemone kan få av projektet Sol i minnet.

Hur kan man skapa ett boende för personer med demenssjukdomar som är stimulerande och trivsamt för både dem som bor där och personalen? Vilka är de faktorer som spelar in när det gäller att skapa en varm och människonära miljö också i en omgivning där många invånare inte kan göra sig förstådda?

Det är en del av de frågor som projektet Sol i minnet ska försöka svara på under tre års tid. Projektet, som har initierats av Svenska kulturfonden, Konstsamfundet och Svenska folkskolans vänner, har som mål att förbättra demenssjukas livskvalitet och vardag. Det här ska ske genom att skapa modeller för hur kultur i vården kan förverkligas på ett bra sätt.

– Det finns massor som görs i olika boenden men det saknas en kontinuitet. Jag tycker om att folk har en viss utbildning och regler att följa, så att de som jobbar med kultur i vården vet vad och hur de ska göra. Det måste finnas ett system och kontinuitet, annars är arbetet bortkastat, säger projektledare Lilli Sukula-Lindblom.

Med sig i arbetet har hon Taina Semi, som profilerat sig som utbildare och föreläsare inom äldrevården. Hon har utvecklat en egen metod för individcentrerad vårdkultur. Fotograf Terhi Paukku kommer under hela projektets gång att dokumentera det som görs.

Integrerad kultur

Tre boenden i Svenskfinland har valts som deltagare i projektet. Ett av dem är serviceboendet Villa Anemone i Karis

– Det är bevisat att kultur och konst främjar välbefinnandet och förbättrar funktionsförmågan hos demenssjuka. Till och med matlusten blir bättre om de regelbundet får ta del av kultur, säger Bernadetta Stenström, chef för serviceboendet i Karis.

– Men att öka på mängden kultur i vården för med sig utmaningar. Kultur i vården är ett odefinierat begrepp som vi borde göra men ingen säger hur. Därför vill vi vara med i projektet, säger hon.

För Villa Anemones del är siktet inställt på att forma en fungerande verksamhetsmodell som skulle göra kultur och konst till en integrerad del av vården och inte något extra som sker utanför själva vårdåtgärderna.

– Jag hoppas också att projektet kan hjälpa oss att skapa en uppmuntrande arbetsgemenskap där personalen kan ge sin insats till att öka på mängden kultur i vården. Om till exempel en vårdare vill sjunga så ska inte kollegerna skratta ut henne.

Vill du bo här?

Samma mål delar även Lilli Sukula-Lindblom.

– Jag brukar fråga personalen på enheter jag besöker om det här är ett sådant boende där de själva skulle vilja bo. Jag vill att svaret på frågan ska vara jo! Oftast är den ändå inte det, säger hon.

Inom ramarna för projektet Sol i minnet ska personalen på de tre boendena få utbildning och nya idéer.

– Vi vill inspirera och uppmuntra folk att pröva på olika saker. Det finns massor man kan göra utan att det behöver kosta något.

Och genom att ändra sättet att tänka och agera kan man hitta oväntade nya möjligheter. På Lottehjemmet i Köpenhamn, till exempel, åker invånarna varje år till Grekland.

– De sparar in pengar på att använda mindre blöjor och sömnpiller. Om de kan göra det, varför gör inte vi det? säger Sukula-Lindblom.

Ett egoistiskt projekt

Projektet omfattar även en kartläggning och koordinering av frivilligverksamhet på olika boenden, liksom de anhörigas insats.

– Men det får inte bli allmän underhållning utan måste ha en poäng, säger Lilli Sukula-Lindblom.

Hon vet vad hon pratar om. Under några år har hon jobbat med sitt eget kulturprojekt Lillicare, där hon jobbat med kultur bland demenssjuka.

– Om man gör det på rätt sätt går det att få kontakt fastän människorna annars inte är nåbara. I mitt jobb har jag sett att jag kan få dem att sjunga, prata franska, skratta och dansa,

Intresset för att jobba bland demenssjuka kom då Sukula-Lindbloms skötebarn Sjukhusclownerna blivit så stabilt att det kunde stå på egna ben.

– Jag började fundera på vilken grupp skulle ha behov av mera kultur i vården och då kom jag att tänka på de demenssjuka. Det finns minst en avdelning för demenssjuka på varje boende, så de utgör en stor grupp människor.

– Kanske är det ett egoistiskt projekt. Jag är själv 80 år gammal om mindre än tjugo år. Jag vill att de som jobbar med demenssjuka njuter av sitt jobb och trivs på jobbet.

Mer roligt i vardagen

Ulla Grönvall-Sjögren jobbar som närvårdare på Villa Anemone. Hon ser att klienterna mår bra av mera kultur i sin vardag.

– Här finns många som själva har målat, man hittar konstverk på deras väggar som de själva har gjort. Och musik är bra terapi. Här var en musikgrupp en gång, och oj vad klienterna njöt! De sjöng och dansade med, man såg hur de tyckte om det, säger hon.

Att få in mera sånt i vardagen är svårt, tycker hon.

– Man koncentrerar sig mera på vårdandet än att tänka djupare och ta in annat också. Jag hoppas på hjälp med att få in mera roligt i vardagen.

Skulle du vilja bo på Villa Anemone?

– Ja, om jag fick ta med mig min katt!

Och du då, Bernadetta Stenström?

– Ja, för här finns yrkeskunnig personal som gör sitt allt för att de äldre ska trivas